När Suede släppte sitt första album den 29:e mars 1993 blev indiekidsen i London och resten av världen som galna. Singlarna ”So Young”, ”Animal Nitrate”, ”The Drowners” och ”Metal Mickey” är numera oförglömliga rocklåtar med en plats i rockmusikens historieböcker. Brett Andersons klagande, gnälliga sång var för den som gillade detta fullkomligt underbar. Lägg till detta Bernard Butlers magiska gitarrspel och du har osökt en magisk rockplatta som står sig genom tiden.

Det har alltid varit snack om vilken den bästa Suedeskivan egentligen är. Min gissning är att nittio procent säger ”Suede” i alla lägen. Själv har jag alltid valt uppföljaren, ”Dog Man Star”. Brett Andersons gnälliga röst är kvar, Bernard Butler är precis lika fenomenal som på den självbetitlade debuten ett och ett halvt år tidigare.

Men vad är det som gör ”Dog Man Star” till en underbar platta? Enligt mig så är det skillnaden mot den första. ”Suede” var en underbar rockplatta med mycket energi och kraft, så är också ”Dog Man Star”, men den har så mycket mer. Låtarna är finurligt ihopsnickrade på ett så härligt sätt att jag bara inte kan låta bli att lyssna.

För vad gör en skiva bra egentligen. Är det några riktigt grymma låtar? Eller är det kanske att skivan är jämnbra hela tiden? I mitt tycke är det när man kan lyssna på en skiva år ut och år in utan att den blir varken tjatig, sämre eller tråkig och det är här Suede lyckades med ”Dog Man Star”.

De lyckades göra en platta som håller. De lyckades igen!

”Dog Man Star” är en klassik platta, kanske inte lika klassisk som ”Suede” men för mig är den indiepop, den är mitten av nittiotalet, den är ångest, längtan, kärlek, frustration och så mycket, mycket mer än vad dagens urholkade musikindustri kan erbjuda.

Mina minnen tar mig till Solnahallen i Stockholm. Det är den 28 oktober 1996 och det är Suede live. Det är rå energi och om jag inte minns fel så öppnade bandet med ”Trash” från den då nyss släppta ”Coming Up”. Men vad gjorde denna spelning till speciell? Jo, det var låtarna från ”Dog Man Star” som verkligen släppte lös energin och det där lilla extra som är Suede. Detta är också anledningen att jag än i dag håller detta som en av de bästa konserter jag har sett.

”Dog Man Star” var en uppföljare. Den skulle följa i de fotspår som Brett och hans vänner lagt ut med ”Suede” och den gjorde det bra. Den gjorde det så bra att den för mig alltid kommer att vara först på listan över Suedes skivor.

Kanske också först på listan över alla skivor. För tillfället innehar ”Dog Man Star” den platsen. Vi får väl se om den kan stå sig ett decennium till.