Tänk vad TV-reklam kan betyda för en artist. Inte nödvändigtvis de renodlade skivnasarspotarna för ”Greatest Hits”-, ”Absolute Power-Polka”-samlingar eller något annat. De fyller säkert sitt syfte men en annan, minst lika framgångsrik, variant är att ”sälja” sin låt till någon annan produkt. Inte minst för att musiken där genom längre speltid får en helt annan möjlighet att nå ut än i skivreklamen där man sällan får höra mer än ett par sekunder från varje låt. Lite fräcka bilder, rätt produkt och – vips – så har man en liten miniatyrvideo till sin låt. Som man dessutom fått betalt för.

Man kan ha olika åsikter om det förfarandet men framförallt för oetablerade artister kan det vara vägen till rampljuset. Mr Oizos osannolika hit ”Flat Beat” hade antagligen aldrig letat sig in på listorna om den inte hade varit musik till en jeansreklam och att Heeds ”Seldom Seen” användes i reklam för bubbelvatten lär inte direkt ha påverkat deras skivförsäljning negativt.

Så sett är mannen bakom Aqualung, Matt Hales, inte unik. Han lär nog inte ens vara den förste som lyckats göra det med sin debutsingel. Den stora skillnaden är att Hales kan bygga vidare på den. För även om singeln, ”Strange & Beautiful (I'll Put A Spell On You)”, är mycket vacker i all sin dysterhet sticker den inte på något sätt ut på ”Aqualung”. Här finns betydligt mer att hämta.

Nu är inte Hales någon novis trots att ”Aqualung” är hans debutalbum. Uppvuxen i våningen ovanpå sina föräldrars skivaffär började han skriva låtar när han var fyra år gammal och när han var 17 uppfördes hans första symfoni med Hales själv som dirigent. Han har även varit med i ett antal band och precis innan solosatsningen splittrades det senaste, The 45’s.

Alla de influenserna och lite till trängs på ”Aqualung”. I centrum finns ständigt en klingande pianostämma kring vilken Hales sedan bygger på lager efter lager av mjukt välklingande instrument, enstaka samplingar och sin egen spröda, ljusa röst. När den emellanåt i ”Nowhere” och bländande ”If I Fall” stiger till rent sakrala höjder undrar man om det inte är Jonsi från Sigur Rós som stått framför mikrofonen.

Aqualungs musik kanske inte bjuder på några större utmaningar utan den är snarare försiktig. Samtidigt är den också så naket sårbar och förödande vacker att man inte vill annat än lyssna på den.

Hales baserar alltså precis som Ed Harcourt sin musik kring piano och melankolisk pop men de rör sig i olika ändar av samma spektra. I Harcourts fall ligger fokus på melodier och även om Hales också kramar ur sig ett antal fantastiska sådana är de på ”Aqualung” oftast underordnade de ödsligt klingande stämningarna. Men som bäst är ”Aqualung” under första halvan när Hales låter melodierna spela huvudrollen.

I ”Falling Out Of Love” är fallet lika försiktigt som smärtsamt, i bluesiga ”Good Times Gonna Come” drar Hales istället på med dånande gitarrmattor och disten på max för att, efter ”If I Fall”, i ”Just For A Moment”, med bara piano och sin egen röst som vapen, slå sig rakt in i det mest förhärdade hjärta. Sedan börjar ”Aqualung” på något underligt sätt flyta ihop och med undantag för ”Gentle”, som kommer få Mercury Rev att undra vem det var som precis körde om dem på pompöspopens huvudled, sticker inget riktigt ut på samma sätt som tidigare.

Dessutom kan en hel skiva med sånger om kärleken som försvann eller som aldrig ens velat infinna sig kännas lite mastig. För hur smeksam ”Aqualung” än är kan en överdosering lätt få till följd att man känner sig lika glad och munter som skivans konvolut är färgglatt.

Men uppskattar man svårmodiga brittiska män som kränger ut sina blödande hjärtan till allmän beskådan, inte kan få nog av melankoliska vackra melodier med lika delar av Beach Boys varma harmonier och Radioheads svävande storslagenhet och dessutom tycker att Coldplays Chris Martin är som bäst i sina allra känslosammaste stunder kan Aqualung vara precis vad man vill ha.