Ibland är det så svårt att sätta fingret på det där lilla som avgör. Vad som är bra. Vad som suger. Och vad som hamnar någonstans däremellan. Och varför.

”Trevligt, men inte livsviktigt” blev avslutningsorden för ett halvår sedan. Ett bevis för det är att EP:n ”Scratch” inte tagits fram en enda gång efter det att recensionen skrivits. Inte för att den är dålig eller så. Men det finns så mycket annan musik som konkurrerar om utrymmet i stereon.

Sannolikheten för att ”Paintbrush” går ett annorlunda möte till ödes är så gott som obefintlig. De elva låtarna bjuder på mer av samma lika. Fast ojämnare. Med större svackor – men även fler toppar.

Det blir bara för mycket snäll-country i låtar som ”My Cloud”. ”Caretaker” tar mig tillbaka till min första flickväns rum eftersom det lika gärna kunde vara hämtat från någon av Marie Fredrikssons soloplattor som härjade på listorna då det begav sig. Två exempel på låtar som inte ger mig just någonting annat än myror i fjärrkontrollen.

Av låtarna från ”Scratch”, är det typiskt nog just ”Stranger”, i mitt tycke det svagaste spåret, som överlevt gallringen tillsammans med ”Sunken Treasure” som däremot fortfarande är riktigt snygg.

Jag tycker att det är skittråkigt att jag inte gillar skivan mer än jag gör. Men så är det. Det där lilla odefinierbara saknas. Vet inte om det är låtarna, stuket eller kanske produktionen som spökar. Men trots Lottas starka röst så klickar det bara ibland.

”Nailpolish” har en rätt stark vers med en fantastisk gitarr men refrängen gör att luften går ur låten. Starkast bland de nya bekantskaperna är nog annars lättrockiga ”Two Faced Liar”, svepande inledningsspåret ”Easy Lovin’” och ”Paintbrush” med Lottas nakna röst kompad endast av en plockande akustisk gitarr och enstaka pianoklink.

Det låga betyget och alla negativa ord till trots är jag dock övertygad om att Lotta Wenglén skulle kunna hitta en rätt stor lyssnarskara om även hon hade lika stor reklambudget som till exempel Norah Jones.

Men lättlyssnad musik skiljer sig inte från annan musik. Den måste ändå ha någonting som griper tag och känns om man ska välja att investera i den. Både vad gäller pengar och tid.

Jag är även övertygad om att hon har en riktigt bra platta i kroppen, där bitarna faller på plats. Jag ser fram emot den.

Tills dess är det bara att konstatera att ”Paintbrush” som helhet känns som en kopp för mycket på kafferepet jag snöade in på i recensionen av ”Scratch”.

Kaffe smakar som bekant bäst när det är färskt och hett. När det bränner till. Det är sällan det gör det på ”Paintbrush”.