”Muted to a Whisper” inleds med en av 2002 års bästa låtar, och det är därför jag vill omnämna detta album trots att det släpptes redan i oktober. Utan tvekan låter ”Lupinne” som en symbios av Radiohead och Kent, men är ändå eller tack vara det är det en ångestfylld fröjd till låt. Spröda elgitarrer och synth med Magnus Viksröms röst som repetitivt frammanar orden: ”Another Winter's Gonna Break Me”. Tungt och eländigt är ett liv i övergivenhet. Känn ingen tvekan med ”Lupinne”.

Tyvärr där hela atmosfären som byggts upp redan med låt nummer två, ”Stuck in Those Positions”. Plötsligt verkar The Drowners” ha bestämt sig för att svenskt pop på 1990-talet går utmärkt att blanda med amerikansk high-school-rock. This Perfect Day goes ”American Pie”. Det är svårt att förklara i text men inledningen liksom dör i gapet på överproducerat trallvänligt material som tar en omloppsbana på hjärtat utan risk för kollision. Ibland har USA ett dåligt inflytande, ibland ett bra.

Visst har bandet tagit några steg fram sedan debuten ”Destroyer” (1996). Det finns mindre slammer och nyanserna i produktionen ska väl vara fler. Jag är dock sällsamt tveksam. Visst var bandet publikfriande också tidigare (vem minns inte ”Summer Break My Fall” som blev en Sommartopps-hit), men nu känns det nästan slätstruket och barntillåtet pretentiöst.

Det blir inte ens mer akustiskt egentligen, även om bandet säger att de längtar bort från ”larmande gitarrer”. Lyssna bara på singeln ”Best of Beginnings”. Visst inte några störande ljud. Visst ett litet avslappnande parti med bara gitarr och sång. Men på det hela taget en galen ljudbild som inte står den kommersiella radion efter.

Bra blir det inte egentligen igen förrän i ”I Shut My Eyes”, en aningen mer avskalad låt där Vikströms röst kommer fram till fyllest. Tyvärr är det en av få öar i havet av en märklig musiksmet. Märkligt blir det också att bandet avslutar skivan med en cover av George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps”. Låten finns också med på ”He Was Fab”, någon slags hyllningsskiva till Harrison. Jag kan ärligt inte förstå riktigt varför då låten är finesslös och på gränsen till genomblöt av replokal.

Jag vet inte vad jag hade hoppats på. Något lite mer än det jag fick. Särskilt med tanke på inledningen i ”Lupinne”.