I souldiveklassen ligger Toni Braxton strax efter Whitney Houston, Janet Jackson och Mariah Carey. Mest gemensamt har hon med Jackson. Särskilt om man ser till innehållet i texterna. Toni är minst lika besatt av sex som Janet. Musikaliskt handlar det om en syntes av de tre storas produktion de senaste åren.

Efter magplasket med föregångaren var mina förväntningar i det närmaste obefintliga denna gång, men Toni lyckas överraska. Melodierna har blivit tydligare. Beaten är bättre. Hiphop-influenserna tydligare, utan att för den skull omvandla hennes tolkning av r'n'b till hiphopsoul à la Mary J Blige.

Det finns bara en rikltigt kräkdålig låt här. ”Lies Lies Lies” är en sådan där hemsk mesig elgitarrsoullåt i mellantempo som TLC envisas med att tvinga på oss ibland och som Pink gjorde till sitt signum senast. Lyckligtvis är den ett undantag.

Huvuddelen av låtarna håller sig inom en ganska snäv ram av snygg r'n'b med lätta hiphopinfluenser. Gärna i ett långsamt tempo, men påfallande sällan så långsamt att det blir svulstiga ballader. Tonis djupa röst får fritt spelrum och hon har förstånd nog att inte överutnyttja de möjligheter det ger. Resultatet blir en serie välskrivna, välproducerade och välavvägda låtar.

Om ni följer kvällspressen vet ni säkert att Toni varit riktigt sur på Jay-Z och Beyoncé. Jag förstår varför. Hon har precis som de båda gjort en cover på 2Pac:s ”Me and My Girlfriend”. Det är den klarast lysande låten här. Tonis version är rent av riktigt bra. Hade det inte varit för Jigga och Ms Knowles hade det varit hennes största chans till en stor hit. Klart som fan hon blev förbannad.

Och jodå The Neptunes har producerat en låt här också. Med en typisk Pharell Williams ömsom viskande ömsom i falsett i bakgrunden. ”Hit the Freeway” är topp fem på albumet, men ingen omistlig Neptunes-produktion.

En bra skiva och en oväntad uppryckning.