– Du spelar väl inget instrument?
РJag spelar kam Рoch s̴ har jag ett munspel.
– Men räcker det?
– Ja, jag visslar också… och trallar ihop orden bara. Låtarna har jag förresten med mig sedan länge. Jag vet inte riktigt varifrån dom kommer. Folkdjupet kanhända.

Precis på pricken.

Samtalet ovan finns Ã¥tergivet i skÃ¥despelarkollegan Björn Gustafsons förord till ”Den lilla bäcken – Allans bästa”. Gustafson kunde inte tro sina ögon när Allan en dag kom med en LP-skiva som bar hans namn under armen.

Edwalls svar ringar in precis vad det handlar om. Musik ur folkdjupet. Det behövs ingen musikalisk skolning för det. Musik av folk – för folk. Folkmusik om man så vill. Fast inte så värst beprydd med knätofs och andra attribut som ordet kanske framkallar.

Visst finns fiolerna där och de molliga melodierna är ofta lånade från den traditionen, men i Edwalls tappning blir det personlig vismusik av det hela.

Stora ämnen som krig, miljöförstöring och klasskamp blandas med de vedermödor som präglar livet på det personliga planet – den grå vardagen om man så vill.

PÃ¥ samma sätt som glimten i ögat ofta finns där i allvaret, finns alltid allvaret där i kulisserna och lurar när det roliga eller vackra skildras. Som i ”Sommarvisa”.

”Ja, nu är det sommar och grÃ¥sparven kvittrar pÃ¥ grenen. Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir och Gud vet väl bäst vilken verkan det blir. Jag kanske kan sträcka pÃ¥ benen.

Ja, nu är det sommar och knölsvanen rÃ¥mar i viken. Av blommor och blader är gräsmattan mjuk och snäll emot den som är fyllesjuk. Och än är det lÃ¥ngt till kliniken”.

Med sin djupa, mjuka stämma fÃ¥ngar han lyssnaren utan att nÃ¥gonsin höja rösten eller ta i. De finurliga och tänkvärda texterna sjunker in ändÃ¥. Mer att läsa om dem finns i min recension av Stefan Sundströms hyllningsskiva ”Stefan spelar Allan”. Samtliga tolv lÃ¥tar som Sundström valde ut finns med även pÃ¥ denna samling, dessutom bjuds det pÃ¥ Ã¥tta lÃ¥tar till.

De största guldkornen plockades ut av Sundström och de glimmar starkast även här, men lÃ¥tar som ”Visst är det bätter, men int’ är det bra” och ”Vaggvisa” ligger inte lÃ¥ngt efter favoriter som ”Förhoppning”, ”Den lilla bäcken” (även om jag saknar choroiflöjterna frÃ¥n Sundströms tolkning) och ”Ã…rstider”.

Ett stycke svensk musikhistoria som inte bör missas när det nu ges ut i samlad form pÃ¥ CD. Det känns som mer än en samling. Klyschan ”kulturgärning” kan plockas fram utan att det känns fel.

För Allan Edwall är inte bara en av våra mest folkkära skådespelare, utan även en sångare som förtjänar en mer framträdande roll i den populärkulturella historieskrivningen.

En skildring av folkdjupet som fortfarande känns aktuell nästan trettio år senare.