Det måste vara fantastiskt skönt att vara en popstjärna från ett fallet legendariskt band. Att efter bandkarriären kunna göra och ge ut navelskådande och sökande musik utan att behöva sträva efter listettor och utsålda fotbollsarenor. För sin egen del.

Soloplattorna av sådana hjältar som Ian Brown (eller även av Bernard Butler eller Richard Ashcroft) tenderar att få ett svalt mottagande av nostalgiska kritiker. Men för de mest hängivna fansen öppnar soloskivorna dörren till en personlig träff med artisten. Och det är smått fantastiskt att få vara med och beskåda mästarens vanlighet, försök och snedsteg – men också spontanitet, otvungna lust och träffsäkra storhet. En harmonisk popelit som gör musik utan att hålla upp pekfingret i den kalla trendvinden.

Efter det att superindiepopbandet Stone Roses splittrades i början av 90-talet har frontfiguren och alla anorakbeklädda popnördars vaggande gud, Ian Brown, släppt två soloplattor före ”Music of the Spheres”, som kom hösten 2001. Ett album som väldigt mycket liknar de två första soloplattorna, men som också bär tydliga spår av klassiska Stone Roses-spår som ”Fools Gold”, ”Adored” och ”Mercy Paradise”.

”Music of the Spheres” är en djungel av olikheter och nyfiket experimenterande. Man får stå ut med pinsamma spanska vaggvisor, entonigt tråkiga melodier, utdragna trip-hop-loopar – för att då och då finna riktiga guldkorn. Imponerande popestetik i form av intressanta sound och genuina melodier, som gör att man köper plattan om och om igen.

Något som emellertid genomsyrar albumet rakt igenom är den skönt självsäkra attityden och Ians slappa stämma och leverans. Exempelvis blir refrängen i snygga ”Stardust”:

”I'm made from stardust
Like a planetary sun
Same DNA as stardust
Like an elephants trunk
Is a snorkel full of water”

Både ödesmättat vacker och fyndigt rolig när en drömsk Ian slött stöter fram fraserna uppbackad av en tung distad basloop och ett Squire-doftande gitarriff.

Och fast jag baxnar när han släpper loss smaklösa Gary Moore-räkor på ”Forever and a day”, så köper jag den ovanliga chorusdränkta fusionsjazzflörten i spåret ”Whispers”. En coolhetsminister som låter oss få se den del av skivsamlingen som ligger gömd i en låda under sängen.

Den som inte orkar kolla in detta utmanande album, kan ju börja med första singeln ”F.E.A.R”. – en stenhård melodi, en ordlek, tunga trummor och snärtiga Kate Bush–stråkar. På singeln finns även videon till ”F.E.A.R”, tveklöst förra höstens coolaste.