Att hitta referenser till en artists musik kan ibland vara riktigt knepigt. Andra gånger är det betydligt lättare men sällan är det så uppenbart som på ”Medication For A Lost Generation”.

Albumdebuterande svenska duon Kathrine Bergström och Mårten Tromm har döpt sig till The Wilson Hospital. Kombinera det med att grunden i deras musik är korta trallvänliga, låtar med lager på lager av harmonier, instrument och stämmor. Fyllig, melodiös pop som hämtar inte så lite inspiration från det som producerades på den amerikanska Stilla Havs-kusten på 60-talet.

Var det någon som sa Beach Boys?

Men även om Beach Boys är en given referens och något som genomsyrar skivan ryms det mycket mer än så i The Wilson Hospitals musik. Egentligen är det bara i ”I’ll Be Around” som man verkligen kan höra Brian Wilson spöka omkring i bakgrunden. Samtidigt finns det också något väldigt svenskt över deras musik. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, kanske är det sången, kanske gitarrerna. Men oavsett hur mycket referenser till USA man än kan hitta, och de är många, har ändå The Wilson Hospital ett omisskännligt drag av den indiepop-våg som drog igång i Sverige början av 90-talet.

Ur den blandningen och med ännu fler lån ur musikhistorien pusslar duon ihop sin soliga och glatt upplyftande pop. Att de själva också verkar ha skamlöst roligt gör inte saken sämre. Man kan helt enkelt inte undvika att bli på gott humör när första spåret, ”A Good Day”, över en dansant melodi inleds med textraderna:

” Today I bought you a flower, since yesterday was gray
There’s nothing quite like colors, to brighten up this place
A good day
This could be nothing but a good day”

Där sätter de stämningen och den håller i sig rakt igenom. ”Rocket To The Moon” är en lekfull popdänga i samma skola som enhitsundren Fools Gardens ”Lemon Tree” och Nice Little Penguins ”Flying”. Någon som minns den? Nej, tänkte väl det.

Den stora skillnaden är att The Wilson Hospital till skillnad från dem har betydligt mer att komma med. För även om ”Rocket To The Moon” i all sin fånpopiga framtoning på något plan ändå får mig att falla finns det fler och också starkare låtar på ”Medication For A Lost Generation”.

Lysande singeln ”Call Me A.S.A.P” som med sitt ”Maneater”-lån antagligen skulle kunna få Hall & Oates att, som två välfriserade, ondsinta tomtar från landet i väst, komma farande med sin helt egen form av julstämning och sockersöta doo-wop-pastichen ”Midsummer’s Ball” är två. Sedan åker Beach Boys och Brainpool på partysemester till Ramones-land i ”Summer Holiday” och i avslutande ”Wherever We Will Be” får vi en bjäller-, blås- och tvärflöjtsförstärkt konkurrent till ABBAs ”Happy New Year”.

Tyvärr är ”Medication For A Lost Generation” ändå lite för ojämn. Ibland saknar jag det där lilla extra, kroken som verkligen fäster. Låtar som ”Pleased To Meet You”, ”The Wake Up Call” och några till är charmiga men samtidigt också väldigt anonyma och bleka i sammanhanget.

Men mestadels bjuder The Wilson Hospital på så mycket glädjesprudlande pop som med lätta fötter dansar fram över mjuka fält av harmonier att man lätt glömmer bort det igen.

Känner man ett behov av en dos popmusikalisk Prozac i vinterslasket rekommenderas ett besök på The Wilson Hospital å det varmaste.