Jag gillar titeln. Det är nog bara att tillstå att ”Verbal Jujitsu” är ett skönt namn som The Kooks lyckats knåpa ihop. Tyvärr håller inte titeln vad den till ytan lovar. The Kooks är tillbaka med ett album för första gången sedan 1999, och utan tvekan är det med en aningen magert resultat.

Jag gillade nog egentligen debuten ”Too Much of Nothing”. Det fanns både svängig rock och pop från 60-talet varvat med country och essens av 90-talets svenska pop och rockscen. Jag skrev någon gång att det inte riktigt lyfte, varken musikaliskt eller med tanke på utstrålning och känsla.

Märkligt nog får jag lite samma känsla den här gången när jag lyssnar igenom de 10 spåren. Från ”Morphine Lane” till ”Late Night Movies” så är det en lång sträcka välspelade och trevliga låtar. Det hörs att det fortfarande är The Kooks, även om jag tycker att de mognat till det bättre. Lite vassare arrangemang, lite lugnare och mer avspänd atmosfär. Musiken känns lite större och anammar en viss rymd, och ibland får jag känslan av att den inlemmat mycket av det som dog med den brittiska popscenen i slutet på 1990-talet. Att det sedan kombineras med rockriff, stabila körer och en del Madness visar på både breddning och viljan till något nytt.

Så visst har några år satt sin prägel på bandet, och det är nog ingen dussinpop det här. Trots det händer det som också skedde på den förra plattan: Det når inte himlen. För ”Morphine lane” är säkerligen en riktigt bra 90-tals poplåt, och vad gäller sköra kärlekslåtar är en ”Forty nights” riktigt stark. Dessutom måste varje britpop-människa erkänna en viss dragning till singeln ”Late night movies”. Men det räcker inte. Finns det inget motstånd blir det ingen kraft i motorn.

Jag gillar fortfarande Michael Lohses röst, men det hjälper inte. Jag har hört det förut och nyhetens behag har tyvärr blivit till en mjölkljummen känsla av detta borde vara världsklass men inte är det. ”Verbal Jujitsu” är en lite mer än OK svensk poprock. Musik som dessutom saknar lite av det nyhetsvärde som fanns på första skivan.

The Kooks är ett band som förtjänar lite uppmärksamhet för en bra musikgärning. Jag gillar också det till stor del fristående bolaget Morphine Lanes (startat av Lohse och Johan Nilsson) idé om ”Indie Price”. Att få ned priserna på skivor verkar bättre än att försöka sätta dit folk för att de vägrar köpa skivor till ockerpris. Attans att de inte fick ihop ett bättre album än ”Verbal Jujitsu”. Det kunde ha gått hur långt som helst, men kom att stanna i hörnet av ena landningsbanan.