Det har hänt en del sedan The Narcs släppte Temporarlily Forever. The Narcs har blivit The Narcissists, Stailz har blivit Ebomb och DJ A-Wax är ny medlem i gruppen. Uppställningen består numer alltså av de två ovan nämnda samt, som förut, Moonshine och Bucc. Precis som förra gången dyker VG Skillz upp rätt ofta.

För mig slog debuten, som så många hiphopskivor utgiven på egen etikett, ner som en mindre bomb. Det lät faktiskt inte som någon annan svensk hiphop. Det lät faktiskt inte ens svenskt. Mörkt, tungt och tajt. Från den inledande flyglarmssirenen över samplingar från Sade och Mike Oldfield till fantastiska avslutningen med The City Never Sleeps och From Houston to Sthlm.

Faktum är att Temporarily Forever är ett av de bättre svenska hiphopalbum som gjorts.

När det så var dags för The Narcissists debut på ett större bolag var därför förväntningarna rejält uppskruvad. Med mer erfarenhet och större uppbackning hoppades jag att allt skulle bli ännu ett snäpp bättre. Att Planet Euthanasia skulle bli en ny svensk klassiker.

Det är den inte. Faktum är att den känns som en besvikelse ställd jämte debuten.

Det är många småsaker jag irriterar mig på. Beatet känns i vissa låtar stelt och osvängigt, ibland på gränsen till tomgångsvarning. Det känns också som att Bucc och Ebomb tar i för att vara riktigt stenhårda och det faller mest platt till marken. Dessutom hakar jag upp mig på svengelskan mer den här gången, speciellt i låtar som Irony och A Good Day. Att de två spåren dessutom känns helt malplacerade, de känns inte som Narcissists-låtar, bidrar förmodligen till det. Men jag tänker inte ens antyda om att det vore kul att höra The Narcissists på svenska eftersom det uppenbarligen inte kommer hända (det gör de klart i Irony).

Det här irriterar mig ännu mer eftersom The Narcissists bevisligen kan om de bara är The Narcissists istället för att praoa som amerikaner. De är stolta över att ha fått speltid i amerikansk radio, med all rätt, men det betyder inte att de måste bli ännu mer amerikaner.

Det blir så mycket bättre när de tar några steg tillbaka. Taggar ner. Som i självkritiska 3rd Person Insight. Men det är på andra halvan av skivan som det verkligen börjar hända saker.

Som i tributen till borgångne polaren Fanatik, med sitt souligt, jazziga gung och med Masayahs brorsa Banji på refrängsång. Banji är ett namn jag verkligen vill höra mer från, inte bara för att han låter väldigt mycket som Stonefunkers gamle frontman M-Rock. Jag gillar också Served och Our Peps Come First med sina scratchningar och sina upphackade samplingsrefränger. Speciellt i den sistnämnda börjar jag tänka på DJ Premier just under refrängen. Åttiotalssoulvibbarna i I Love räcker också rätt långt.

Men den stora stunden på Planet Euthanasia är den vemodiga Moments (med Buck 65 som gäst). Det var ungefär det här jag hade hoppats att uppföljaren till Temporarily Forever skulle vara fylld av. Framför allt gillar jag att mycket av låten byggts kring spoken word-partier och det är en väg jag faktiskt hoppas The Narcissists utforskar mer i framtiden.

Det här är inte lika bra som Temporarily Forever, men mycket av mitt missnöje kan grunda sig i mina höga förväntningar.

Nästa gång. Nästa gång kan det bli en svensk klassiker.