Fem år efter den hyllade debuten är Stephen Simmons tillbaka. Tillbaka på svenskt bolag. Tillbaka i Sverige efter sitt USA-äventyr. För som så många andra svenska artister lockade staterna. Och som för så många andra svenska artister hände det inte vansinnigt mycket, trots att Spirit Tales ska ha utsetts till ett av de bästa albumen år 2000 av People Magazine.

Arbetet med senaste skivan har skett i skuggan av att Stephens pappa gick bort. Nya skivan är med andra ord lika mycket terapi som nytt försök. Terapi för att orka ta sig igenom sorgen. Nytt försök att bli en av de stora.

För hade Stephen Simmonds varit amerikan och hamnat på rätt bolag hade han sålt byxorna av det mesta. En snygg, färgad kille med en gudabenådad röst och en skiva full med soul av den typen Amerika älskar. Nu är han inte det och kommer sannolikt att några gånger få höra ”bra för att vara svenskt”.

Stephen och Peter Cartriers står bakom merparten av såväl låtskrivande som produktion och gör ett gediget jobb. Danskarna Soulshock & Karlin har tagit sig an I Can’t Do That, förstasingeln. Och det är ungefär hur stort som helst att Raphael Saadiq producerat, och sjunger kör på, If I Was Your Man. Båda de här spåren fanns med på Spirit Tales från 2000, som är en blandningen mellan skivorna Alone och For Father.

Samtidigt är Raphael Saadiq också ett rätt naturligt val. Musiken i övrigt tassar många gånger in i samma ljudglänta som amerikanen. Dessutom är Stephens och Raphaels röster rätt lika på många sätt. De tilltalar förmodligen också samma människor.

Men rätt ofta springer For Father iväg åt andra håll. Inte helt oväntat inom dagens soul finns en Dr. Dre-flört i form av Let Me Touch, som i ärlighetens namn är lite platt. Stephen verkar också ha en förkärlek för den pompösa gitarrsoul som brukar bli resultatet när gamla rockrävar ska slakta vad man trodde var odödliga klassiker uppbackade av alldeles för många instrument. Precis som på Dilbas debut smäller skivan in i en rejäl vägg i spår som The Love Is Gone och More To Do. Där hade Raphael Saadiq gärna fått rycka in och funkifiera dem en aning. Överlag blir det lite väl mycket välpolerad vuxensoul över For Father.

Men ingen kan ta ifrån Stephen Simmonds hans röst. Han sjunger verkligen som få i Sverige, ja i världen. Det är därför jag irriterar mig så. Med rätt människor skulle han kunna spela in en soulskiva som skulle konkurrera med alla hans samtida kollegor. För när alla bitarna verkligen faller på plats på For Father är det ungefär hur bra som helst. I Can’t Do That och America to Africa exempelvis.

När det gäller röst sopar Stephen Simmonds banan med Masayah, men i deras interna tvekamp blir Masayah den som går hem med priset för bästa skiva.