Det här är inte en hiphopskiva. Det är en överdos ljud. Det boingas, blippas och tschackas. De som har koll på Chris de Luca vet att han till vardags återfinns i gruppen Funkstörung och stoppar förmodligen in ”Deadly Wiz Da Disko” i electronicafacket utan att tänka sig speciellt mycket för. Alla andra sorterar nog in skivan i samma fack efter att ha hört skivans första 30 sekunder.

Bara det att formerna för de Lucas och Peabirds samarbete tog sin början ”sitting around, drinking Turkish mochas, eating ice cream and discussing The Game” känns ju inte speciellt mycket hiphop.

Samtidigt är det här egentligen så mycket hiphop det någonsin blir. Det är ett ljudbygge som klippts, klistrats och tvingats samman. Samplingar från gamla souldängor blandas med ljudklipp från filmer och en massa kantiga ljud hämtade från The Bomb Squads hemliga industrigarage. Det är en respektlös old school-attityd som tyvärr gått förlorad rätt så mycket inom dagens hiphop.

Däremot är det inte disco någonstans. Men kanske disko.

Inte för att det hindrar de Luca och Peabird. ”This is grade A, 100% pure disco shit” konstaterar de i inledande ”Sooperglitcher” som sätter ribban med sin bloppande techno av den gamla skolan, med ett stänk av Aphex Twin och ”Den makalösa manicken”. Titelspåret är byggt kring ett skramligt samplat jazzpiano kört genom ett järnverk. I ”I Gonna Give It To You” dyker helt plötsligt Bob James ”Nautilus” upp. ”I Gonna Give It To You” är Art of Noise i uppdaterat skick. ”Wrong Number” bjuder på Drew Barrymores telefonsamtal från ”Scream”.

Så fortsätter det med ett slamrigt och kantigt elektroniskt ljudlandskap (tänk Squarepusher på halvfart) med Peabirds rap ovanpå alltihop. Och rappen är ärligt talat inte den stora behållningen med ”Deadly Wiz Da Disko”. Peabird är en rättt anonym mickkille som faktiskt funkar bäst när hans insatser klipps sönder, kastas omkring och klistras ihop igen. Det händer rätt ofta.

Allra bäst funkar det när duons kantiga ljudhantverk mjukas upp med en svävande keyboardslinga, som i ”Game” där en långsam breakbeatrytm vävs samman med atmosfär som hämtad från Aphex Twins ”Selected Ambient Works 85-92″. Då lyckas de Luca och Peabird nästan bli ett nytt Art of Noise. ”Horns of Jericho” skulle faktiskt kunna vara ett av spåren på ”Selected…”. Men så havererar allting totalt av stentrista spår som ”Interlude” med platt rap, osvängig rytm och irriterande gitarriff.

Tyvärr blir det lite för mycket ”Interlude” och för lite ”Game” över ”Deadly Wiz Da Disko”. För dig som tycker att Squarepusher går på övervarv och att det var alldeles för länge sedan Aphex Twin släppte något kan Chris de Luca & Peabird vara värda att upptäcka.

Alla andra kan vänta på nästa album från Richard D. James.