Men det var ju inte så här jag ville att den här skivan skulle få några extra sekunders uppmärksamhet i det skyltfönster vi kallar musikpress.

Häromdagen dog The Spooks före detta medlem Water Water i en bilolycka. Han lämnade bandet för att satsa på en solokarriär när han märkte att han var på väg åt ett annat håll än resten av gruppen. Inga hårda ord. Inget bråk. Bara tack och hej. Fortfarande vänner.

Men så går han och dör. Spotlight på The Spooks.

The Spooks, som för all del förtjänar en stund i ljuset. Men så här? Nej. Fan det känns onödigt. Döden är bara skit.

För The Spooks har tagit tid att förbättra sina beat.

De slog igenom för ett par år sedan när de fick en oväntad brottarhit med ”Things I've Seen”. Sålde guld i stora delar av Europa och turnérade friskt här. Hemma i USA gick det så där och de hamnade i skymundan. Efter framgångarna på den här sidan Atlanten gjordes ett andra försök. Fortfarande ingen bomb.

Så de hamnade på den amerikanska hiphopens motsvarighet till europeiska popbands sista viloplats, Sanctuary. På Koch och etiketten In The Paint.

Där verkar man få göra lite som man vill bara man har en fanskara som är stor nog att sälja sisådär 100 000 skivor till. Det räcker ju ganska gott för det mellanstora bolaget, men samtidigt kort för en major.

På Koch gnuggar man säkert händerna lite i smyg åt den där förbannade extra strålkastaren.

Skivan då?

Jo tack den låter faktiskt riktigt bra.

Några gigantisk steg framåt eller åt sidan har de väl inte tagit. De rör sig fortfarande i ungefär de trakter som kan ringas in av The Roots (pre-”Phrenology”) och The Fugees ”The Score”. Möjligen går de nu ibland ytterligare något steg mot r'n'b. Jag inbillar mig att jag hör ekon av till exempel Blu Cantrell när Ming lämnas mer ensam vid mikrofonen.

Och den där Fugees-liknelsen har inget att göra med att det finns en kvinna ombord. Ming sjunger. Rappar aldrig. Inte alls som Lauryns roll i Fugees alltså.

Precis som senast är helheten lite jämntjock. Det är lite för ont om låtar som verkligen sticker ut och ofta nöjer jag mig med att lyssna på de tio första av de 19 låtarna.

Så trots att jag uppskattar att spookarna Ming, Booka T och Hypno själva producerat (Joe Davis har inte satt sig i producentstolen) större delen av materialet önksar jag att de skippat flera av sina egna bäbisar. För helhetens och variationens skull. De är lite för tvärsäkra på hur de ska låta och lite rädda att gå utanför mallen.

Öppningen är det starkaste partiet på skivan. Titelspåret ”Faster Than You Know” med Chali 2na som gäst är nog tänkt att följa upp ”Things I've Seen”. Inte lika direkt och klistrig, men med ungefär samma upplägg och just nu lika bra.

Som spår två får vi makalösa mellanspelet ”A Hit”. Jag vet att det bara är en ploj, men när de på jultemat ur ”A Nightmare Before Christmas” rimmar om vikten av att få en snabb hit även om det kräver tama beats och menlös text knäcker man allt motstånd i min kropp på en halvsekund.

Sen kommer skivans bästa låt. ”Crazy”. Producenten Dave West spelar på flaskor, plockar in Al ”Boogie” Carty på en hårt smällande bas och rullar ett distat gitarriff på skivspelarna och rockar. Inte så att det blir någon hemsk rapmetall, nej mer hiphop-retro men idag. Fetskitigt och rufft. Topp.

Jag är nere på tre. På väg att bli uträknad.

Tyvärr lyckas de inte hålla riktigt samma intensitet matchen ut och slagserierna blir efter ett tag alltmer förutsägbara. Snygga och effektiva, men enkla att parera.

I spår nio, ”Change”, tror jag länge att Ming sjunger ”I believe in Cheech & Chong”, men när jag lyssnar lite mer uppmärksamt och sätter raden i sitt sammanhang inser jag att det i själva verket är ”I believe a change is gonna come”. Synd. Jag hade gillat om låtan handlat om Cheech & Chong.

Till slut vinner The Spooks ändå matchen tämligen bekvämt på poäng.