Vad var det?

Jaså, det. Alla världens varningslampor börjar blinka ilsket rött när ett album med titeln Mind Elevation trillar ner i brevlådan. Lägg till att omslaget är en överkurs i psykadelika kapabel att orsaka klaustrofobiska flashbacks hos hela 68-generationen och samtliga varningslampor börjar explodera, en efter en.

Ladies and gentlemen, Nightmares on Wax has left the studio.

Jag vet faktiskt inte vad som hänt. A Word of Science, ett av de första släppen på klassiska dansetiketten Warp Records, lovade riktigt gott. Uppföljaren Smoker’s Delight byggde, tillsammans med de klassiska Mo’ Wax-samlingarna Royalties Overdue och Headz, bron mellan triphopen och det senare nittiotalets chill out-genre, något som inte minst DJ Shadow utvecklat vidare. Förra plattan Carboot Soul fällde inga nya träd, men lyckades ändå göra något riktigt bra med samma recept.

Och nu kommer det här. George, är det något du vill berätta?

Man kan beskylla Nightmares on Wax för en hel massa saker, men knappast att George Evelyn, numera den ende medlemmen, spelat in några av musikhistoriens mest explosiva låtar. Istället har det alltid handlat om att bygga upp filmmusikmässiga landskap kring lojt svängiga loopar. Upprepning som genom en begränsad palett ändå kan behålla intresset, värmet och känslan.

Den formeln används även här. Men där det tidigare var styrkan hos Nightmares on Wax är det nu det som sänker Mind Elevation (jo, mer än titeln och omslaget). Evelyn sparkar igång ett schysst groove, ofta med en dubig bas i grunden, och låter den sedan rulla på i sju minuter. Nästa låt. Eller om jag säger så här, det känns som ett verk av en oinspirerad människa som jobbar på rutin med samma verktyg som funkat tidigare. Och ibland låter det faktiskt som Evelyn sålt hela sin utrustning och köpt en Esso-synt för pengarna. Plast istället för känsla.

Den enda gången temperaturen på Mind Elevation stiger över småputtrig är i Date With Destiny med sin kvinnliga stämma. Det är så jag vill att Nightmares on Wax ska låta, då är det bra. Men tyvärr passerar resten rätt omärkt förbi. Utom i spår som BBH (Bongo-Brk-Haven) som faktiskt irriterar mig något enormt. Då känns mästerverk som Stars, Nights Interlude och Les Nuits långt borta

De tre första skivorna är väl värda att kolla in. Den här vill jag mest glömma.

Inget illa ment, George, men du kanske skulle skaffa dig lite nya intryck? Komma ut lite mer?