Efter att ha lämnat The Bad Seeds 1986 har Barry Adamson gett ut en serie skivor där vi fått inblick i hans inte så sällan rejält skruvade musikvärld. Med grunden hämtad från filmmusik-kompositörer som John Barry och John Williams och influenser från jazz, soul, electronica och en uppsjö andra genrer har han skapat egensinniga soundtrack till sina historier som ”The Man With The Golden Arm” och ”The Taming Of The Shrewd”.

Till stora delar instrumentala och inte alltid helt enkla att ta till sig men samtidigt också gjorda med en lekfullhet och fantasi som gör det svårt att ändå inte vilja försöka. Tar man sig bara innanför skalet är belöningen en musikalisk tripp i tid och rum, mellan dröm och mardröm. En egenskap som bland annat lett till att Adamson anlitades av David Lynch för att göra soundtracket till ”Lost Highway”.

På ”The King Of Nothing Hill” fortsätter han på spåret från föregångaren ”As Above So Below”. Färre instrumentalspår och fler raka låtar. Givetvis med en omisskännlig Adamsonsk knorr men ändå bland det mest lättillgängliga han gjort.

När han i ”Cinematic Soul” dundrar loss med wacka-wackagitarrer, rumpskakarrytmer, phillystråkar, funkblås, en introduktion av bandet med tillhörande solon och textstrofer som ”What is a song if you can't sing along?” flyttas man med funkens hastighet rakt in i en blaxploitation-rulle. I ”Whispering Streets” fortsätter rytmsektionen på den inslagna vägen samtidigt som Adamson under basgroovet och trumrytmerna sjunger en melankolisk chanson-melodi som i annan skepnad, utan några likheter i övrigt, kunde ha hört hemma på Jay-Jay Johansons ”Antenna”.

Sedan byter han skepnad till Dirty Barry för att i tungt grooviga ”Black Amour” bjuda på svettig förförar-soul och som en depraverad Isaac Hayes med mullrande stämma stöna fram
”You want a piece of that action?
Well then you call me, Satisfaction Jackson
If I ain’t on the money
It’s because I’m in traction”
på ett sätt som skulle få namnen White att blekna av skam.

Även textmässigt finns det nya inslag. För även om musiken och texterna, mer eller mindre kryptiskt, kretsar kring en ramhistoria om kungen av Nothing Hill smyger Adamson, mitt i alla funkgroove och pampiga ljudbyggen, också emellanåt in sin inte helt positiva syn på läget i hemlandet.

”Look who’s back a preaching on the corner
They’re sharpening knives and prostituting greed
The Government has led us to slaughter
It’s England’s green unpleasant land indeed”
”Twisted Smile”

Naturligtvis finns också adelsmärket, de episka instrumentala spåren. Med stressade drum’n’bass-rytmer, Dick Dale-gitarrer, ett stänk dub och ljudet av pistolskott, helikoptrar och sirener blir ”The Crime Scene” soundtracket till en klassisk amerikansk deckarfilm. Det är bara att blunda så ser man biljaktscener börja ta form framför ögonen.

Så långt är ”The King Of Nothing Hill”, med marginal, det mest lättlyssnade album Adamson hittills släppt.

Men i några av de övriga spåren, inte minst instrumentalspåren, skruvar han till musiken på ett sätt som i sammanhanget känns malplacerat. Inte minst ”Le Matin Des Noire” som byggd kring en Coltrane-sampling, lösryckta filmdialoger och spökande oljud känns som något som blivit över från ”Lost Highway”. Där skulle den ha passat perfekt men nu blir de tio minuter den maler på trots sin suggestiva stämning en rejäl bromskloss. Andra gånger som i ”When Darkness Calls” blir det varken vin eller vatten.

På ”The King Of Nothing Hill” visar Adamson upp alla sina inkarnationer. Atonala ljudkulisser, distorsion och samplingar blandas med storslaget orkestrerade ballader, popmelodier och retro-soul. Ena stunden tillbakalutat och coolt, i nästa pulserande och energiskt.

Ständigt fascinerande och stundtals också helt lysande. Så även om det innebär att helheten blir lidande är det omöjligt att inte imponeras av hans förmåga att överraska och gång på gång ta sin musik i nya riktningar.

Det finns egentligen bara en sak man kan vara säker på när det gäller Adamson. Man vet aldrig vad man har att vänta sig.