Jag vet inte varför jag tänker på The Cramps när jag hör The Skreppers. Jag har ju aldrig lyssnat på The Cramps. Jag har bara en vag bild av hur de kanske låter. Min fantasibild stämmer ganska väl överens med vad jag hör i denna finska kvintetts musik.

Sleaze, garage, sex, rockabilly och kitsch hopknådat till en stökig sörja. Det är ett satans driv. Ett galet liv.

Jag dristar mig till ännu en liknelse. B52’s sång och dårskap mixad med The Strollers garagenerv och framför allt Henrik Winds orgel. Då landar du nära The Skreppers. För det är orgeln som står i centrum även om gitarr, trummor, bas och sång slåss om uppmärksamheten.

Framför mig ser jag blankt rött läder och gummi när jag hör musiken som strömmar ur högtalarna. Bilder ur filmer hämtade i Klubb Super 8:s bibliotek viner också runt i hjärnan. Kasst men kul.

Det svänger riktigt bra. Och det är en sorts rock’n’roll som inte bara är ett destillat av de senaste två årens trender. The Skreppers går sin egen väg.

Nu sätter sig tyvärr inte särskilt många av låtarna på hjärnan. Jag gillar det när jag hör det, men det stannar inte kvar. Kanske är det heller inte meningen. Jag anar att man helst vill agera soundtrack till spritorgier. Och inte mig emot. Jag skulle gärna blanda delar av ”Hedonist Hellcats” i mixen vid nästa tillfälle.

Fast helst skulle jag nog vilja uppleva dem en något för blöt kväll på en något för liten klubb. Jag har en känsla av att det är då de kommer bäst till sin rätt.