Det börjar riktigt bra. I första låten ”Peace God” stakar Wyclef Jean ut nya domäner. Mot en musikalisk bakgrund med ett ganska rejält lån ur Yatsu Koyama & Tokyo Mandalins ”Chuji Komari-Uta” (en klassisk japansk komposition som bland annat figurerat i ”Final Fantasy” och här skall dra tankarna till ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”) berättar Clef sitt meddelande till gatan. Eftertänksamt och riktigt bra.

Fast Clef är ju en spillevink också. Och allsångsfolklig. Så trots att han verkligen försöker hålla sig på gatan lyckas han inte. Han vill stoja och glamma. Ganska snart blir budskapen från gatan helt enkelt inte särskilt trovärdiga. Han har säkert vuxit upp i slummen. Han minns säkert hur det var. Men det är inte längre hans domän.

Wyclef 2002 rockar adeln. Och borgarna.

Det här är lagom-hiphop för medelklassen och de nyrika. Inget som kommer att reta gallfeber på varken mamma eller farfar. Snarare tvärtom. Besöket hos Lasse Berghagen handlade inte bara om att det var sommarens mest sedda program. Det var det naturliga valet. Det var målgruppen.

Men helt pisstrist är inte ändå inte allt här. Jag gillar som sagt ”Peace God”. Jag gillar det bökiga titelspåret med gästinhopp från M.O.P., Bumpy Knuckles och Miri. I smyg tycker jag att omstöpningen av Tom Jones ”What’s New Pussycat” faktiskt är lite kul. Allra bäst blir det så klart när Wyclef återigen ger sig på att leka Bob Marley i ”War No More”.

Men det mesta här känns som svagare versioner av gamla grejer. Mer tillrättalagt. Fegare.

För att ta ett exempel, årets duett ”Two Wrongs” med Claudette Ortiz från Wyclefs skyddslingar City High är inte i närheten av mötet med Mary J Blige i ”911″. Den här bränner inte någonstans. ”911″ rev hål i själar.

Efter det här väntar jag inte längre på en återförening av Fugees. Lauryn Hill och Wyclef Jean har nog aldrig stått längre från varandra musikaliskt än idag. Vad Pras pysslar med är det väl ingen som vet längre.