Göteborgska fyrmannabandet Bucks skiva ”Hello Holland” inspelad i maj och juni förra året hamnade av någon anledning oftast utanför mitt lyssnande ifjol. Ett par vändor i CD-spelaren innan den trängdes ut av nyare släpp hanns med. Men sen dess har den envist återvänt. Med allt jämnare mellanrum ska tilläggas. Det är på tiden att jag talar om det.

Jag gillar inte riktigt de jämförelser som skivbolaget gör i sina presentationer (Archers of Loaf, Sonic Youth, Weezer), kanske främst för att jag aldrig riktigt fastnat för de förstnämnda. Men visst, de kanske kan sorteras in där någonstans.

Buck spelar någon sorts lofi-emo med tydliga popdrag. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att Buck låter som ett hårdare, avigare och bättre Bad Cash Quartet (fast bra på riktigt då).

Ärligt talat har jag inte gillat ett svenskt emotionellt rockband så här mycket sen jag första gången hörde Fireside.

Jag gillar att sången och gitarrerna får mig att må lite dåligt. Ångest är inte den sämsta av känslor när allt kommer omkring. Buck levererar med både nerv och driv.

Ok, produktionen är lite tunn och jag är fortfarande inte helt kompis med det där synthljudet som kommer igen i flera av låtarna (det skulle kunna vara hämtat från något av Pluxus).

Kanske jobbar Buck med en Kalle Gustafsson eller Pelle Gunnerfeldt nästa gång. Då gäller det att hålla i hatten för då lär alla pusselbitar falla på plats.

Det är inte försent att upptäcka Buck. Det är aldrig försent att upptäcka riktigt bra musik. Det tog mig nästan ett år att fatta vad det var som fick bossen på ett helt annat skivbolag än det som gett ut skivan att mejla mig flera gånger och uppmana oss att recensera den.

Om du har det minsta intresse för den här typen av rock borde du redan ha gjort en anteckning om att skaffa ”Hello Holland”. Se till att göra slag i saken den här gången.