När Les Negresses Vertes började göra väsen av sig i början av 90-talet kopplades de av någon outgrundlig anledning ofta ihop med Mano Negra. Jo, jag ser ju så klart det lättvindiga i att länka dem eftersom båda kommer från Frankrike, men där någonstans slutar också de flesta likheterna. Kopplingen är till och med sämre och svagare än den mellan samtida svenska motsvarigheterna i Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett (där fanns förvisso en del gemensamma medlemmar, men musikaliskt var det väl egentligen aldrig särskilt närstående om man lyssnade mer noga).

Om jag får utveckla liknelsen lite så skulle man kunna jämföra Mano Negras vilda blandning av franskt, spanskt och nordafrikanskt med Traste Lindéns Kvintetts svenska folkrock med inslag av både klezmer och country. Båda attackerade med någon sorts punkattityd mitt i det akustiska svänget.

Perssons Pack och Les Negresses Vertes var både två steg närmre det nationellt traditionella. Packet den svenska visan och dansbanan och Negresserna tangon och chansonmusiken. Båda mer eller mindre befriade från punk.

Om man nu envisas med att jämföra med svenska artister är väl Lars Demian den mest uppenbara musikaliska länken till hur Les Negresses Vertes låter.

Franskt är egentligen det enda ord som behövs för att beskriva bandets musik. Jag vet inget annat band som låter så exakt på pricken franskt som detta gäng. Kanske är det bara musikaliska fördommar, men det är så här jag vill höra min franska folkmusik. Svängig och lite småfull. Lockande till allsång (om man bara kunde få ordning på orden, men det går väl å andra sidan bra att ljuda med bara volymen är tillräckligt hög).

Av någon anledning letade sig Les Negresses Vertes aldrig in i min skivsamling när det begav sig för sisådär tio år sedan. Jag föredrog de mer vildsinta kusinerna i Mano Negra. Därför passar den här samlingen mig som hand i handske och jag misstänker att den mycket väl kan landa i CD-spelaren vid mer än ett rödvinsindränkt tillfälle framöver.