Varningslamporna blinkade intensivt rött när jag stoppade den här skivan i CD-spelaren. ”Back to Then” är Darius Ruckers solodebut. I vanliga fall är han en av medlemmarna i Hootie & the Blowfish. En institution i USA, nästan helt utan fans här.

Varningslamporna på rött. Intensivt.

På klistermärket som sitter på framsidan står att Jill Scott är med på ett spår. Det fick mig att ta upp skivan. På baksidan står att Snoop Dogg medverkar på ett spår. Det fick mig att åtminstone våga tänka tanken att lyssna.

När jag ser att skivan är utgiven på Hidden Beach (skivbolaget vars första artist var tidigare nämnda Jill Scott) tar jag mod till och stoppar skivan i spelaren, jag trycker på play.

Trots att varninsglamporna lyser intensivt. Rött.

Så vad får jag höra när jag börjar lyssna? Jo, snäll och mogen soul med lite lagom rockkänsla. Tänk dig att Eagle-Eye Cherry fick för sig att börja spela soul. Det skulle nog låta ungefär så här. Andre Harris som jobbat med bland andra Jill Scott, Musiq och Kenny Lattimore har producerat flera spår. Lil' Mo sjunger körsång på någon låt.

Det mesta låter bra. Men här finns inga krokar. Det är varmt, men aldrig svettigt. Någon enstaka gång blir beaten mer ungdomliga och moderna, men det sker så hastigt och sällan att det knappt märks.

Inte ens Snoop lyckas snuska till det här. ”Back to Then” är en av de mest könlösa soulskivor jag hört. Den är inte dålig, bara otroligt tråkig och intetsägande. Bara undantagsvis blir det riktigt dåligt, pekoralet heter ”This Is My World”. Det blir säkert en hit hos reklamradion.

På något vis är det talande att albumets bästa låt är covern på Al Greens ”I'm Glad You're Mine”. Den är å andra sidan riktigt bra.

Varningslamporna står fortfarande på rött.