Som idé är den här skivan nära nog en fullpoängare. En samling innehållande 18 låtar svensk oberoende musik. Ett smakprov ur det svenska popskafferiet. Ett dignande smörgåsbord.

Att musiken ligger nära Revolver-redaktionens hjärtan är inte svårt att räkna ut för den som följt sajten ett tag. Det rör sig i de flesta fall om band redaktionen valt att skriva om under sina tre år i spelet. Mest handlar det om svenska altpopband med förkärlek för gitarrer. Ett och annat bidrag sticker ut med mer elektronik eller till och med Jamaica-doftande sväng. Ett genom att vara amerikanskt.

Om du som jag gått runt och funderat över den svenska popmusikens tillstånd och dess framtid är det här en skiva för dig.

På ”Skrammel och sång” samsas musik från en lång rad nya spännande bolag och artister. Något eller några av dem kommer säkert att utvecklas till något stort. Någon blir kanske fixstjärna och startar en ny inhemsk musikera.

Förmodligen blir det någon helt annan än de favoriter jag hittat i urvalet.

Mest väntat är nog att jag gillar Moder Jords Massiva och deras ”Sun Up/Sun Down”. En elektronisk dubinfluerad popsång. Moder Jords Massiva kommer om allt vill sig väl att tillhöra den nya våg av elektroknaspop som kommer att regera med start i höst tillsammans med Dub Sweden, Dr Higgins och The Knife som flaggskepp.

Jag antecknar att jag måste skaffa ”Ur djupen”, Moder Jords Massivas debutalbum.

Jo förresten, både Dr Higgins och The Knife finns med här. De senare representerade av hårdsvängiga elektrostomparen ”Manhood”, som är en annan av samlingens andra höjdpunkter. Fast nog hade det varit roligare om vi fått ”Got 2 Let U” istället. Dr Higgins representerar med en instrumental och betydligt mer organisk sak, som är både söt, glad och skramligt opolerad.

Antecknar att jag borde kolla upp Dr Higgins bättre och att jag måste göra slag i saken och skaffa The Knifes debutalbum förr än senare.

Tyvärr, för samlingens del, är det väl så att det är de låtar som avviker mest från huvudfåran som är de som faller mig mest i smaken. De flesta av altpop-bidragen är förvisso helt ok, men få får mig att vilja leta upp mer.

Starlin är ett undantag som bekräftar regeln och de måste väl ha fått ett kontrakt med något stort bolag nu? Deras utmärkta ”Personal Jesus”-bastard förtjänar ett liv utanför spännande samlingsskivor och demodöd. ”Snake Charmer” är inte bara ett löfte om framtida storverk, den spänner musklerna och knockar konkurrenterna.

Sätter Starlin på listan för framtiden.

Ja, sen svänger The Borderlines ganska fint i ”Come on Hold on”, även om de stökar runt i en del av det soulfärgade garagerockskåpet som börjar bli ganska överfullt och där det är tufft att göra sin röst hörd. Utanför huvudfåran här, men mitt i i världen utanför.

Det finns något välbekant över gitarrslingan i Empire Dogs ”I Am Wonderful” som slår an någon gammal indiepopnerv. Men ärligt talat hade låten mått bättre av att körerna strukits ur arrangemanget. Om framförandet tillåtits vara naknare. Nu blir den bara ok.

Antecknar förresten Holiday for Strings som lovande.

Hälften av låtarna här kommer jag inte att spela särskilt ofta igen. En knapp handfull kommer leda mig ut på jakt efter mer. En del hade jag hört förut. Inte riktigt full poäng med andra ord.

Å andra sidan, fullt godkänt. Jag har hittat en del nya kompisar. Jag tror att du kan hitta ett par också.

Och om jag ska dra en slutsats: popen kommer att gå i baktakt.