Efter att ha turnerat världen över mer eller mindre oavbrutet i nästan två år, bland annat med en spelning på Roskildefestivalen förra året, började Orishas i höstas spela in uppföljaren till sköna debuten A Lo Cubano. En skiva som mer eller mindre helt försvann här i Sverige men som blev en stor hit, framförallt i södra Europa men också i USA.

På nya Emigrante fortsätter de på den inslagna vägen med sin fusion av kubansk folkmusik, latinorytmer, salsa och hiphop. Den stora skillnaden från föregångaren som till stor del byggde på samplade melodier är att Orishas nu skrivit all musik själva. Inför inspelningarna av Emigrante lät de också flyga in ett helt koppel kubanska musiker som spelar på skivan.

Resultatet är att Emigrante, samtidigt som den fortfarande är samma musikaliska smältdegel, både svänger mer och är mer varierad både rytmiskt och musikaliskt än A Lo Cubano. Musikerna tillför sina egna influenser och integrerar dem följsamt med Orishas beats och samplingar. Drillande flöjtslingor, plötsliga trumpetstötar och diverse slagverk glider in här och var och kryddar musiken. Där melodierna tidigare mest kändes som ett komplement är de nu i centrum vilket får allt att kännas mycket mer levande.

I låtar som Mujer, Ninos eller El Rey De La Pachacha lika melodiöst och glädjesprudlande som ett festsuget Ozomatli sedan mer psykedeliskt i Que Bola? för att i Gladiadores slänga in en funkbas av bästa Dr Dre-modell. Allt med en omisskännligt kubansk touch.

Över den grunden lägger Orishas båda rappare Ruzzo och Yotuel sina rim. Och visst är det spännande med kontrasten mellan deras hesa, gapiga stämmor och den mjuka musiken. Det är också mycket det som gör Orishas sound. Men det känns också som att de med sitt något begränsade register och småhackiga flyt ibland hindrar låtarna från att växa riktigt fullt ut.

Men det Orishas förlorar där tar de i gengäld igen mångdubbelt så fort trions sångare Roldan kommer in i bilden. Det är framförallt hans röst som skiljer Orishas från andra artister, som till exempel Saian Supa Crew, som också friskt blandar hiphop med latinska rytmer. Den är nämligen stundtals inget annat än makalös. Med grunden i klassisk sonero-tradition framstår han med insatsen på Emigrante som en minst lika skönsjungande efterföljare till kubanska legender som Compay Segundo, Ibrahim Ferrer och Rubén Gonzales. Det är inte utan att man börjar hoppas på en soloskiva.

Jag kan inte annat än imponeras av hur Orishas klarat övergången från förra skivan och samtidigt lyckats vässa allt ett snäpp. Visst, Emigrante vacklar till ibland men när de gungande rytmerna och vackra melodierna med jämna mellanrum får mig att spontandansa runt i lägenheten och drömma om paraplydrinkar och vackra solnedgångar kan jag inte annat än njuta av det i fulla drag.