”Det känns helt naturligt för mig att Sony valde att lägga den här samlingen i serien 'Klassiska mästerverk'. Det är ju min genre och dessutom en kategori som rymmer lite seriösare musik.”
- Magnus Uggla, ur häftet till samlingen ”Klassiska mästerverk”

Det talas om kris i skivbranschen. Det säljs färre skivor. Allt färre artister säljer riktigt många skivor. Samtidigt släpps det fler skivor än någonsin. Det finns så klart en mängd olika teorier om vad det där beror på.

Ett fenomen som fascinerar mig är skivindustrins förkärlek till att paketera om gammal musik och sälja den igen. Oftast till köpare som redan har de flesta av melodierna i just de versionerna tidigare. Ett uttryck för detta är samlingsskivor med lite av varje (Absolute-serien et al), ett annat är samlingar med enskilda artister. Av någon anledning känns det som om dessa samlingar börjat komma med allt tätare intervall.

Ta exemplet Magnus Uggla. För sju år sedan släpptes samlingen ”100 % Uggla, absolut inget annat”. Tio år och fyra album tidigare hade samlingen ”Retrospektivt collage” släppts. Ett ganska skäligt intervall för en så pass storsäljande artist. Nu har det bara gått två album sedan Uggla samlades senast. Det är redan dags för en ny ompaketering.

Till råga på allt finns precis alla de 18 låtarna från ”100 % Uggla” bland de 39 som ryms på den här samlingen. Nästan halva dubbel-skivan med andra ord.

Albumet ”Alla får påsar” är mest välrepresenterat med sju låtar. Självklart finns den super-aktuella ”Vi ska till VM” med, liksom ”Pom Pom” som tidigare bara funnits på singel. Precis som alla de mest välkända låtarna och en knippe som kanske inte är riktigt lika sönderspelade.

Magnus Uggla har själv kommenterat alla låtarna på samlingen. Det är riktigt underhållande läsning, eller vad sägs om följande kommentar till ”Vittring”: ”floppade vid sin release, vilket understryker det jag alltid sagt om timing. Är tiden rätt kan vilken pisslåt som helst bli en hit, men är timingen däremot motsatt kan till och med ett mästerverk som 'Vittring' floppa.”

Det finns mer av den varan, liksom en och annan klargörande sanning. Visste du till exempel att ”Joey Killer” inte alls handlar om Europe och Joey Tempest utan om Noice?

Musiken då? Texterna då?

Ja, i det här fallet vet jag ju att min åsikt spelar osedvanligt liten roll. Jag vågar nästan säga att alla redan har en åsikt om Magnus Uggla och hans musik. Han älskas eller hatas. En del gillar de tidiga Bowie-influerade åren och ogillar de senare årens egna stil. En del klarar inte av det tidiga, men gillar det ”nya” (det vill säga ungefär från låten ”Trendit trendit” eller kanske snarare albumet ”Välkommen till folkhemmet”).

Trots att Ugglas låtsmideri inte är fullt så enahanda som många av oss vill göra gällande tar det oftast inte mer än fyra sekunder att höra att det handlar om just Magnus Uggla och ingen annan. Apropå texterna, så har jag full förståelse för varför han fick Povel Ramels karamellodiktstipendium en gång i tiden. Hans penna och tunga är oftast vass och träffar ibland hårt där han själv minst anar.

Hata det om du vill, gilla det om du vill. Mig kvittar det oftast lika.

Även om jag här och nu ska erkänna att jag faktiskt gillar såväl ”Pom Pom” (låten som sammanfattar Ugglas hela 90-tal), ”Ge livet en chans”, ”Centrumhets” som hans personliga tolkning av ”Mälarö kyrka”. Om än inte lika mycket som jag ogillar låtar som ”4 sekunder”, ”Kung i baren”, ”Fula gubbar”, ”Ska vi gå hem till dig” med flera.

Vid närmare eftertanke hade jag nog gärna sett en eller två låtar till från underskattade ”Allting som ni gör kan jag göra bättre” på den här samlingen.

Skit samma, du vet vad du får. Förmodligen har du de flesta låtarna förut.

Sony har dessutom varit hyggliga nog att se till att du inte kan spela skivan i vilken CD-spelare som helst.