Väntan har varit lång. Jag har äntligen fått spendera ett par veckor med en ny samling låtar signerade Lauryn Hill.

Greppet som sådant är spännande och modigt. Till en viss gräns. Lauryn framför på akustisk gitarr ackompanjerad av enstaka slagverk elva helt nya låtar och två covers (Bob Marleys ”So Much Things to Say” och den traditionella ”The Conquering Lion”) inför en noggrant utvald publik. Livs levande inför TV-kameror. Levande och direkt.

Lägereldsmusik.

Ja, det handlar faktiskt inte om fler än elva nya Lauryn-låtar. Trots det har de lyckats dras ut till ett dubbelalbum. Det betyder inte bara att låtarna är långa (de flesta runt sex minuter) utan också att vi får höra Lauryn småprata med publiken, skratta och gråta. Det är jobbigt redan vid andra lyssningen.

Det blir svårt att lyssna på skivan. De många och långa mellanspelen ligger i vägen för musiken och jag kommer på mig själv med att sluta lyssna. Musiken flyttar sig in i bakgrunden. Det var nog inte tanken.

Ett annat och allvarligare problem med skivan är att så många av låtarna känns ofärdiga. De flesta skulle må bra av en ganska omild behandling av en hårdhänt producent. Det är svårt att inte börja fundera över hur de skulle låta med beats. För här och där blixtrar det till och den Lauryn vi lärt oss älska från Fugees och den första soloplattan glimtar fram.

Det här är säkert en jätteviktig skiva för Lauryn och hennes personliga utveckling. Men den varken rör eller berör på tillnärmelsevis samma sätt som ”The Miseducation of Lauryn Hill”.

En ganska typisk mellanplatta med ett par riktigt bra låtar och lika många långtråkiga. Ett måste för de största fansen. Mindre viktig för er andra.

Kan inte Lauryn bli kompis med Wyclef och Pras igen?