Efter i princip hur mycket krångel som helst har nu Sneaker Pimps fått släppa uppföljaren till fantastiska ”Splinter” från 1999. ”Bloodsport” är ett album omgivet av rykten, höga förväntningar och krav och ett av många redan utdömt låtmaterial som snurrat runt i MP3-form ganska länge. Förutsättningarna kunde vara bättre, men jag kan ändå inte påstå att bandet slår ur underläge.

Därför är jag ruskigt besviken efter första genomlyssningen. Inget fastnar. Provar igen. Och igen. Upptäcker detaljer som känns tilltalande. Går vidare. Ligger och lyssnar i hörlurar. Kväll efter kväll. Först efter många genomlyssningar börjar ”Bloodsport” få karaktär.

Detta är alltså ingen skiva som sätter sig direkt. Den behöver få tid på sig. Men ni som förväntar er, eller hoppas på, ett trip-hopande Sneaker Pimps à la ”Becoming X” gör klokt i att inte spendera denna tid. För er kommer ”Bloodsport” inte växa alls.

På detta album har de mörka stämningarna från ”Splinter” utvecklats. Släpigt, maskinellt och elektroniskt, uppblandat med pop och en del sköna gitarrer. På många sätt påminnande om Depeche Mode och inte minst deras senaste album ”Exciter”.

Men själva melodierna har inte utvecklats. Låtarna som letar sig in under skinnet och börjar spöka inom mig finns inte. Det kanske är omöjligt. En sådan sak händer nog bara en gång och därför är det troligen orättvist av mig att förvänta mig samma sak en gång till. Men ändå, jag saknar något på ”Bloodsport”.

En handfull låtar är riktigt behagliga. ”Kiro TV” har ett ganska skönt maskinellt driv med en skön synthslinga som leker bra i hörlurar. ”Small Town Witch” rullar också på ganska behagligt. ”Black Sheep” har en ruskigt vacker vers, men lyfter inte riktigt i refrängen. Den går snyggt över i starka ”Loretta Young Silks” som lever om med kalasproduktion i mina öron.

Titellåten ”Bloodsport” har hyggliga robotinslag à la Daft Punk och svänger rätt bra kryddad med snygga stön/andetag. Men den riktiga höjdpunkten kommer – inte helt oväntat – i en lugnare låt. Avslutande ”Grazes” är en släpig sak med nerverna på utsidan som faktiskt får mig att rysa lite. Sång och komp lägger en behaglig, men mörk, stämning som en skruvad gitarr skär sönder med hjälp av lite andra väljudande oljud. En låt som efter ett antal genomlyssningar fångat mig.

Det blev en ganska lång transportsträcka. Bristerna ligger inte i produktionen. Den är toksnygg. Det låter väldigt bra om skivan. Allra bäst i hörlurar. Men låtmaterialet är inte så starkt som jag hade hoppats. Hälften av låtarna är rena besvikelser som ligger platt på marken. Att sedan den andra hälften tar sig efter en tid och i vissa delar håller ”Splinter”-klass hjälper inte. Helhetsintrycket är mest – förvåning. En ganska tom känsla.

Förra gången jag mötte Sneaker Pimps slutade det i kaos. Med ”Splinter” tog sig bandet in under mitt skinn med hjälp av fantastiska låtar som ”Destroying Angel” och ”Half Life”. Ångest och mörker. Accelererade känslor. ”Splinter” tog mig med överraskning och jag känner fortfarande oerhört starkt för den skivan. I min värld är den fortfarande världens bästa skiva. Åtminstone känslomasochistiska, ensamma och sömnlösa nätter.

Den här gången är mötet inte lika omvälvande. Jag kanske är för lycklig. Solen kanske skiner för starkt. Men faktum är att ”Bloodsport” för mig mest är en skiva med snygg yta. Jag beundrar vissa delar men ganska snabbt har jag glömt dem.

En bagatell jämfört med ”Splinter”. Men ändå med en handfull bra låtar.

Bara bra.