Torsson har sedan de slog igenom 1979 med klassiska Klippans Centrum från samlingsskivan Svensk pop inte direkt vräkt ur sig nya skivor. Albumdebuten Att kunna men inte vilja (på cd omdöpt till ELMIA-jordbruksutställning), med låtar som Det spelades bättre boll, Jag minns en gammal bil och Assar höll ett tal, släpptes förvisso redan året efter men faktum är att de sedan dess genom åren bara släppt ytterligare tre fullängdare med ojämna mellanrum.

Terese och Valdez är, bortsett från ett par samlingar, bandets första riktiga skiva på sju år. En lång väntan, men nu är det återigen dags för Bo Åkerström och hans mannar att bjuda på sin patenterade blandning av småputtrig trallvänlig, rock’n’roll med briljant banala texter. 11 nya berättelser om annalkande oväder, släktingar i andra delar av världen, stans fulaste man, talande råkor och ett märkligt bussrån.

Givetvis finns det också, som sig bör på en Torsson-skiva, några låtar med geografisk anknytning som Österbymo och Skåne län. En låt som på något bisarrt sätt ger mig hemlängtan varje gång jag hör textrader som:

Det förekommer viss import av tobak och champagne
Vi har danska sockerbruk, ett granbestånd och varje år ärtkampanj

En bro till vida världen utgår ifrån Skåne län
Här finns flera sorters bergarter och här kan vinden kännas rätt frän

Grödor och grodor, flygmaskiner, stövelskaft och fisk
finns i detta landskap där man färdas i kanot på egen risk

Som vanligt är Terese och Valdez fullmatad med liknande tillskruvade formuleringar. Ofta på gränsen till nödrim men ändå alltid jordnära och underhållande. Ibland som i Århundradets klipp fnissigt roliga, andra gånger som i Thomas Holst Vill du gå ut med mig i kväll, en låt som inte hade skämts för sig på en Wilmer X-platta, med ett dystrare stänk av folkhemsrealism. Precis som det ska vara.

Musikaliskt känner man också igen sig på en gång. Bo Åkerström sjunger skivan igenom med sin lätt blaserade röst och knivskarpa artikulation. Möjligtvis kan man spåra ett större inslag av country i ett par av låtarna men annars är det samma takfasta, enkla bluesgrunder och popmelodier som dominerar. Inte spännande på något sätt men i sammanhanget ytterst effektivt och väldigt bekant.

Terese och Valdez tar alltså inte Torsson i någon ny riktning men vem hade, allvarligt talat, förväntat sig eller ens velat det? Torsson ska ju vara Torsson. Det låter fortfarande lite avigt och fel och lika glad är jag för det.

De som redan fallit för bandet kommer definitivt gilla Terese och Valdez. Den kanske inte är lika lysande som Att kunna men inte vilja eller En rökare i krysset (Lingonplockning på cd) men visst är det ett hjärtligt återseende.

Som att efter sju år återigen träffa en god gammal vän.