Jag måste erkänna att Timo Maas bara var ett namn för mig när jag fick Loud. Hans namn hade svischat förbi lite här och där, men jag hade aldrig tagit mig tid att lyssna närmare. Att han var DJ visste jag. Jag hade en vag aning om att han släppt lite grejer själv (vilket i och för sig är en ganska säker gissning när det gäller DJs nuförtiden).

Mest av allt visste jag att han var tysk. Och att han sysslade med jättetrist techno. Fråga mig inte hur. Jag bara visste.

Döm därför av min förvåning när Help Me, första spåret på Loud, rullar igång och varm och svängig house strömmar ut genom mina högtalare. Dessutom med sång av ingen mindre än Kelis (som Timo remixat tidigare). En bra början, minst sagt.

Men förhoppningarna grusas redan på spår två. Manga är precis så stentrist instrumentaltechno som jag var rädd för när jag stoppade in Loud i stereon. Old School Vibes är faktiskt ännu tristare. Hard Life och That’s How I’ve Been Dancin’ är mer house än techno, men också de utstrålar rätt mycket gäspvarning. We Are Nothing är mest irriterande med sin kvasifilosofiska beatniktext.

Det blir lite bättre med det monotont svängiga gunget i To Get Down och Ubik: The Breakz som landar någonstans mittemellan Propellerheads och The Charlatans. Men det är fortfarande ganska långt till bra.

Det här är förmodligen en skiva som kommer att hyllas av olika DJ-tidningar som det svängigaste den här sidan Kraftwerk. Och jag kan ärligt säga att jag inte förstår varför.

För med undantag för Help Me finns det verkligen inget här som är värt att lägga tid på.