Aaliyah.

Det var det första jag tänkte när jag hörde What About Us?, förstasingeln från Brandys senaste skiva. Genom att hyra in världens främste Timbaland-wannabe, Rodney ”Darkchild” Jerkins, skulle Brandy ta hennes plats. Så verkar i alla fall planen sett ut från skivbolagets sida.

Det andra jag tänkte på var hur fel resultatet blev när The Neptunes inkallades för att revampa Brandys brorsa Ray J förra året. Lite som att klä ett gediget trägolv med årets modell av plastmatta.

För Brandy har lyckats bäst när hon hållit sig på jorden, långt från utomjordiska funkbyggen. Även om jag aldrig brunnit speciellt mycket för henne, har hon ändå lyckats få till hyfsade låtar med jämna mellanrum. The Boy Is Mine är fortfarande en av nittiotalets bästa soullåtar. What About Us? var ganska långt från den, på flera sätt.

Så när jag börjar lyssna på Full Moon gör jag det med en hel busslast förutfattade meningar mellan mig och högtalarna. Och inser att jag har rätt. Men att jag samtidigt att jag missat en hel del.

Rodney Jerkins ligger bakom nio av plattans sjutton spår och han gör som vanligt ett gediget arbete. Även om det inte är någon ny The Writing’s On The Wall gungar jag med. Roligaste Darkchild-spåren, I Thought och All In Me skulle nästan kunnat platsa på Destiny’s Childs klassiska album. What About Us? har också växt några snäpp sedan jag hörde den första gången.

Men de låtar som övertygar mest är inte Jerkins-producerade. Det är modern soul av mer klassiskt snitt. Och när jag lyssnar på dem hör jag något som jag faktiskt har missat tidigare.

Brandys röst.

När jag hör henne sjunga i Love Wouldn’t Count Me Out eller Wow utan att se henne framför mig är det svårt att tro att hon inte är åtminstone tjugo år äldre. På samma sätt lyfter Phil Collins-covern Another Day In Paradise till nya höjder när jag bara lyssnar utan att se videon.

Brandy är en av de riktigt stora soulsångerskorna och i en låt som Apart känns steget inte långt till Angie Stone. Faktiskt. Tyvärr håller inte låtmaterialet hela vägen ut, men det är i alla fall tillräckligt mycket för att jag ska börja hoppas på att Brandy kan få till ett album i klass med My Life eller Black Diamond med rätt folk omkring sig.

Snart, hoppas jag.