Recension
- Plan B (CD) Autorock
- 2002
- Rollercoaster
Inte per automatik bra
Lyssna
Externa länkar
- Bandets egna sida
- Sida utan nästan någon information.
Äntligen skulle 1990-talets svenska pop-våg åter skulle skölja över mig. Mitt i denna ibland vedervärdiga hype för halvtaskig rock. Popen skulle tillbaks upp i sadeln och visa alla jeansklädda överklassynglar från New York att allt inte behöver låta skitigt och punkigt, det finns saker som inte kommer från universitetet och ändå är poetiskt. Saker kan vara slamriga och i falsett utan att gå över i distat ljud.
Åh… det var vad jag hoppades när jag hörde att folk från Hardy Nilsson (som jag ville skulle få överhanden så klart) och Tic Tox bildat Autorock, och sedermera spelat in skivan Plan B. Jag hade inte hört något av det, men mina förhoppningar väcktes till liv av tanken på pop.
Jag måste nog erkänna att mina förhoppningar kom att grusas. Inte för att detta på något sätt är dåligt, eller för att det inte är pop. Inte heller för att det är för lite poppoesi. Näe, allt detta finns på Plan B. Men det blir lite för mycket av det goda ibland. Detta låter som Hardy Nilsson, men utan sista skivans Jon Auer. Istället har Nille Perned involverat sig, vilket också borde bli bra. Dock känns det nu insomnade bandets storhetstid långt borta. På ett formidabelt sätt krämar nämligen Autorock ut baksidorna på låtmaterialet hos Hardy Nilsson. Dessa ständiga cross-over-texter där jag inte har en aning om det är hos Pingstkyrkan dessa låtar ska landa. Eller denna ständiga vilja till något annat, men där det är viktigt att bara härda ut. Snart kommer ljuset och döden (Vi ska dö som dom vi är, Jag lever för det som kommer sen). Det blir lite tjatigt och lite enformigt, även om jag längtar suktar efter pop.
Det som gör att Autorock ändå når mållinjen är den röda tråd som finns i låtarnas texter. Precis som Hefners We love the City är staden temat och kontexten för bandets första skiva (sista låten ”Städerna” ramar liksom in hela skivan). Staden med alla möjligheter till arbete, vänner och kärlek. Staden med alla baksidor i form av arbetslöshet, alienering och våld. Denna skiva blir som bäst de gånger som Autorock gnistrar till och faktiskt fångar en stad i början av det tjugohundraförsta århundradet.
Jag hade hoppats på att få en popsång i min mun, men faller nog hellre tillbaks till mitten av 1990-talet. Visst, godkänt i vissa avseenden, men totalt ointressant ibland. Då och då önskar jag att jag hörde saker för första gången, och slapp undan dessa ständiga referenser som kommer till mig mitt i lyssnandet.
Publicerad: 2002-03-13 00:00 / Uppdaterad: 2007-05-01 19:44
10 kommentarer
äh, det där låter ju som om bara texterna recenserats.
#
Var inte en fyra lite snålt=underkänt.
En femma skulle vara mer rimligt om man ser till texten.
Lite för många klyschor som refererade till Hardy-låtar i själva recensionstexten. Inte särskilt bra.
#
Har hört skivan och den är inte lika lätt som Hardys men den växer ngt grymt. en 4 av 10 är direkt löjligt, Låtarna ”klart man vill va nånannanstans” o ”allt påminner om dig ” är det bästa texter jag har hört på svenska på länge. Inte ens en hobbyjournalist kan missförstå
#
gjorde legenden jon auer så mycket mer än drog av ett gitarrsolo eller två på den sista hardy nilsson-plattan (som jag bara inte kan komma på titeln på)? producerade han också kanske…?
#
sista hardyplattan heter 'härifrån' och producerades av martin hennel.
#
hobbeyjournalist, vilken elak känga. men ack så rolig…hoho.
#
Hardy killarna verkar ha blivit ett för eller emot band, vissa avskyr det andra älskar det , jag tillhör det senare. När Jocke Berg sjunger om ”en utomjordings kärlekstörst” så skriver Janne Pettersson ”Jag älskar dig för alltid på alla mina sätt”
Jag ger skivan en klar 8 av 10, vågar man ta emot så är detta en fantastisk skiva. Ljuset o döden kan inte ens en nättidning förneka.
#
>fr: jag kanske missförstår dig om jag tolkar det som att ”kängan” i saras citat ”Inte ens en hobbyjournalist kan missförstå” skulle vara riktat mot recensenten? Om den är riktad mot Peter Dahlgren är den rätt felformulerad, för den enda tolkning som går att göra av citatet är att det är sara själv, eller någon annan, som är ”hobbyjournalisten”. Iallafall inte recensenten.
#
Fredrik Virtanen gillar i alla fall VI SKA DÖ SOM DOM VI ÄR…;-)
#
Det gör jag också. Hela skivan är kanonbra.
Det är aldrig för mycket av det goda.:-)
#
Kommentera eller pinga (trackback).