Äntligen skulle 1990-talets svenska pop-våg åter skulle skölja över mig. Mitt i denna ibland vedervärdiga hype för halvtaskig rock. Popen skulle tillbaks upp i sadeln och visa alla jeansklädda överklassynglar från New York att allt inte behöver låta skitigt och punkigt, det finns saker som inte kommer från universitetet och ändå är poetiskt. Saker kan vara slamriga och i falsett utan att gå över i distat ljud.

Åh… det var vad jag hoppades när jag hörde att folk från Hardy Nilsson (som jag ville skulle få överhanden så klart) och Tic Tox bildat Autorock, och sedermera spelat in skivan Plan B. Jag hade inte hört något av det, men mina förhoppningar väcktes till liv av tanken på pop.

Jag måste nog erkänna att mina förhoppningar kom att grusas. Inte för att detta på något sätt är dåligt, eller för att det inte är pop. Inte heller för att det är för lite poppoesi. Näe, allt detta finns på Plan B. Men det blir lite för mycket av det goda ibland. Detta låter som Hardy Nilsson, men utan sista skivans Jon Auer. Istället har Nille Perned involverat sig, vilket också borde bli bra. Dock känns det nu insomnade bandets storhetstid långt borta. På ett formidabelt sätt krämar nämligen Autorock ut baksidorna på låtmaterialet hos Hardy Nilsson. Dessa ständiga cross-over-texter där jag inte har en aning om det är hos Pingstkyrkan dessa låtar ska landa. Eller denna ständiga vilja till något annat, men där det är viktigt att bara härda ut. Snart kommer ljuset och döden (Vi ska dö som dom vi är, Jag lever för det som kommer sen). Det blir lite tjatigt och lite enformigt, även om jag längtar suktar efter pop.

Det som gör att Autorock ändå når mållinjen är den röda tråd som finns i låtarnas texter. Precis som Hefners We love the City är staden temat och kontexten för bandets första skiva (sista låten ”Städerna” ramar liksom in hela skivan). Staden med alla möjligheter till arbete, vänner och kärlek. Staden med alla baksidor i form av arbetslöshet, alienering och våld. Denna skiva blir som bäst de gånger som Autorock gnistrar till och faktiskt fångar en stad i början av det tjugohundraförsta århundradet.

Jag hade hoppats på att få en popsång i min mun, men faller nog hellre tillbaks till mitten av 1990-talet. Visst, godkänt i vissa avseenden, men totalt ointressant ibland. Då och då önskar jag att jag hörde saker för första gången, och slapp undan dessa ständiga referenser som kommer till mig mitt i lyssnandet.