Hyllningarna som föregått den här skivans ankomst till min CD-spelare har varit massiva och enhälliga. Alla verkar gilla den här mystiska trion. Det pratas om klassiker och Ramones-influenser. Inte utan att förväntningarna skruvats upp.

Ramones-influenserna klaras av redan i första låten ”Let’s Go To Bed” (även om jag hellre skulle vilja likna den vid något från The Donnas lysande ”Get Skintight”). Den har en härligt enveten orgel som gör att mina förväntningar fortsätter att byggas upp. Mycket bra.

Men, redan i andra låten flyttas fokus från USA och New York tillbaka hem till Sverige. Sakta men säkert går det sedan upp för mig vilken skola Parker hör hemma i. Darling-rocken. Visst minns ni när tidningen Darling brukade ge ut små söta samlingsskivor med band som Yvonne, Honey Is Cool, Singer och Souls. Där någonstans hör Parker hemma. Svensk drivig gitarrpop med kvinnlig sång.

Eva Parkers röst är det bästa med Parker. Hon sållar sig fint till skaran av svenska favoritkvinnor bakom mikrofonen, tillsammans med Karin Dreijer, Cecilia Nordlund och Nina Natri. Inget dåligt sällskap.

”Aderpale” är precis lagom lång för den här typen av musik. Tio låtar som klaras av på runt en halvtimme. Tyvärr är lagom ett ord som jag vill plocka fram fler gånger. Produktionen är lagom opolerad. Det är lagom slamrigt. Lagom är inte detsamma som klassiker. Mot slutet slaknar skivan lite och några undantryckta grunge-idéer tillåts komma upp till ytan.

Parker har presterat en debut som lovar gott inför framtiden. Här finns gott om idéer och ansatser som såsmåningom kan leda till något riktigt stort. Just nu är de ett riktigt intressant debutantband (även om jag får en känsla av att musikerna varit med ett tag).

Att skivan går att hitta löjligt billigt (79 kronor) redan nu gör att du redan borde ha den här skivan hemma. Den är trots allt minst lika bra som flera av de album med svenska gitarrpopband som fick mer uppmärksamhet ifjol.