Jag har kompisar som påstår att har du hört en punkskiva så har du hört alla. Det är samma jäkla skit i deras öron. Jag brukar enträget försvara punken med att spela en del låtar så att punkens fina nyanser framträder. Nåja, inte fina nyanser, men punken har i varje fall nyanser. Oftast ser de ut som frågetecken under mina bedyranden om skillnader både här och där.

The Distillers kan inte skyllas för nyanser. Inte på det självbetitlade debutalbumet från 2000, och inte på uppföljaren Sing Sing Death House. Nej The Distillers låter typ punk, och det mesta låter likadant. Inga nyanser här inte. Rakt på. Här har du en käftsmäll din jävla fascist!

När jag lyssnade på första skivan var det Oh Serena som fastnade, den var lite catchy så där. Och även om nu låtar som Colossus U.S.A. har coola namn så fångade de liksom inte intresset. Nya skivan har beskrivits som hårdare, rakare och som en missil mitt i ansiktet. Jag kan inte låta bli att tycka det låter lite patetiskt. För med två originalmedlemmar kvar, Brody och Rose, och två nya på trummor och bas låter detta som Hole i punktakt. Emellertid behöver ju inte det vara dåligt, men jäkligt enformigt.

Producerat av bandet och Donnell Cameron får jag direkt klart för mig varför detta låter som Pennywise då och då. När vissa låtar energiskt visar ett 1980-talets Bad Religion då inser jag snart att Brett Gurewitz rattat mixerbord. För det är med dem och influenser som Exploited och Rancid som australiensiska Brody styr sin Tomahawk-missil rakt in ansiktet på mig. Eller inte.

För visst är detta energiskt i tre låtar, men sedan blir det rätt enformigt. Även om The Young Crazed Peeling med sin inledningsrad, ”Are you ready to be liberated?”, är världsklass, så håller tyvärr inte låtmaterialet rakt igenom.

OK. Inte så kul på skiva. Får väl hoppas på konserten i Hultsfred.