Från början var det tänkt att tyska Tied + Tickled Trios tredje album Electric Avenue Tapes skulle vara en liveinspelning av konserten de gav på Westwerk i Hamburg den 10 juni 2000. Men bandet var så missnöjda med sin spelning den kvällen att de kände sig tvungna att göra om samma set kvällen efter på samma scen, fast då utan någon publik. Följden är att bara ett av skivans fem musikstycken, Konstantinopel, är hämtat från den riktiga konsertkvällen. Resterande är från backupinspelningen utan publik.

Så visst kan man diskutera om Electric Avenue Tapes är en liveskiva i ordets klassiska bemärkelse. Å andra sidan finns det personer som menar att en inställd spelning faktiskt också är en spelning och med det i åtanke är det kanske inte helt omöjligt att hävda att en konsert utan åhörare faktiskt kan kallas en konsert.

Men oavsett hur man väljer att rubricera Electric Avenue Tapes är innehållet på skivan onekligen intressant. Samtidigt är det inte helt lätt att beskriva musiken sextetten skapar. (Tied + Tickled Trio består trots sitt namn av sex musiker). Största byggstenen är modern friforms-jazz men sedan rör de sig väldigt fritt mellan de musikaliska gränserna. Till en del, inte minst genom det ständigt närvarande monotona drivet, rör de sig i samma postrockiga sfär som band som Tortoise men annars är det framförallt de elektroniska inslagen som fått färga ljudbilden. Electro, drum n'bass, houseiga beats, samplingar, vassa sprakande effekter och inte minst ett rejält inslag dub ryms i Tied + Tickled Trios musik. Gärna allt i en och samma komposition.

Man skulle lätt kunna tro att den här blandningen är förvirrande men det är tvärtom. Det känns som den naturligaste sak i världen när bandet sammanfogar alla element. Det riktigt sprudlar av uppfinningsrikedom i mötet mellan iskall electronica, hypnotisk dub och bandets experimentella jazz. Med låtar som inledande, nästan 13 minuter långa, United World Elevator hinner bandet vända och vrida till musiken och låta den byta skepnad ett antal gånger innan låten tonar ut. Man kan aldrig vara riktigt säker på vilken riktning Tied + Tickled Trio kommer ta härnäst och det gör att man hela tiden som lyssnare tvingas hålla öronen på helspänn. De påminner på det sättet en hel del om Nils Petter Molvaer eller det som hans landsmän Motorpsycho bjöd på med sin liveinspelning Roadwork vol 2 (The MotorSourceMassacre).

Det instrument som ändå dominerar och som står för de flesta solostämmorna på skivan är Ulrich Wangenheims tenorsaxsofon. Ena stunden funkig, brölande och totalt galen, i nästa kontrollerad och varm för att i Konstantinopel avsluta med en kaotisk improvisation så kraftfull att självaste John Coltrane skulle vara stolt. Electric Avenue Tapes är till stora delar Wangenheims platta.

Nu är inte Electric Avenue Tapes en helt enkel skiva att ta till sig utan den kräver en hel del av lyssnaren. Det kan ta ett antal genomlyssningar och en hel del koncentration innan den sätter sig, de första gångerna jag spelade den tyckte jag mest att det bara lät jobbigt. Men låter man den göra det upptäcker man att det faktiskt döljer sig en liten, stundtals faktiskt vacker, pärla under det något svårgenomträngliga skalet.