Är det någon som kommer ihåg Freewheel och deras platta Starfriend från 1998? Förmodligen inte så många.

Titellåten agerade soundtrack till en reklamfilm för en rätt stor svensk möbelkedja och den största hiten på egna ben var nog Sweet Swedish Winter. Visserligen skruvar aldrig Sondre Lerche upp hästjazzinfluenserna till samma höga tempo som i Frewheels übersöta popkaramell, men jag kom direkt att tänka på detta svenska sidoprojekt med bland andra Fredrik Dahl, trummis i Bo Kaspers Orkester, när jag först hörde detta norska pophopp.

De elva låtarna på denne 19-årings debut bjuder på pop. Det får bli det sammanfattande ordet om man ska hålla sig till ett. Ska man ge sig på att försöka brodera ut det kan man komplettera med ord som retro, melodiös, småsofistikerad, lättjazz och bossa.

Men mest av allt: pop.

Tankarna far iväg till den banbrytande kvartetten från Liverpool mer än en gång och på mer än ett sätt. Ackordväxlingarna tar sällan den raka, eller förväntade vägen, utan snirklar sig fram på ett effektfullt och snyggt sätt. Precis som i fallet The Beatles är inte allt alltid så enkelt som det verkar, men det blir aldrig musiker- eller producentonani av det. Detaljerna finns där för att de är en viktig del av helheten. Stråkar, körer, ljudeffekter och panorering av trummor och annat, kryddar och breddar ljudbilden.

Sondre Lerche är utan tvivel ett löfte. Med tanke på hans ringa ålder, är Faces Down en nästan löjligt helgjuten skiva. Den spelades dessutom in 1999-2000 och släpptes redan förra året i hemlandet – vilket gör resultatet ännu mer imponerande.

Att lyssna på Faces Down är en behaglig resa. Det är som sagt var ett gediget hantverk som bjuder på mycket nytt att upptäcka när man lyssnar om och om igen.

Men låtarna då?

Det är väl där det brister lite. Man saknar de självklara, livsviktiga låtarna som man undrar hur man klarat sig utan tidigare.

Singlarna Sleep on Needles och No One's Gonna Come är bra men långt ifrån några självklara hitar. Beatles-känslan i refrängen No One's Gonna Come är visserligen oemotståndlig men resten av låten är ungefär som skivan i helhet. Det fungerar och är elegant men känns inte nödvändig på något sätt.

Sondre har en bra röst och den kommer fram som starkast i akustiska Side Two och duetten Modern Nature med Lillian Samdal. En levnadsglad liten juvel som spritter av solsken och söndag i parken. Plattans bästa låt i konkurrens med No One's Gonna Come, eleganta Dead Passengers, tralliga All Luck Ran Out och Things You Call Fate som lyfts av den bob hund-, eller snarare, Jonas Jonasson-ljudande synthslingan.

Jag vet inte om jag är snäll eller snål med betyget. Det finns två tänkbara scenarier för den här skivan: antingen upptäcker jag så småningom att det är en klassiker och att betyget skulle ha skruvats upp ett par, tre snäpp till. Eller så hittade jag rätt med sexan och den kommer sina förtjänster till trots att spendera större delen av sin framtid med att samla damm i hyllan.

Synd på en så trevlig gutt i såna fall. Men å andra sidan är detta nog inte hans sista skiva, så det finns fler chanser.