I skarven mellan åttio- och nittiotal, någonstans mellan The Sugarcubes och Debut sägs Björk haft som fritidsintresse att ringa runt till olika artister och säga: ”hej, jag heter Björk, jag är från Island, vill ni jobba med mig?” Brittiska technobigbeatblippblopp-pionjärerna 808 State var en av de artister som nappade.

Resultatet blev att Björk sjöng på två spår på gruppens andra skiva, Ex:el från 1991: Ooops och Qmart. På frågan var de fått titeln Qmart från, svarade 808 State: ”Det lät isländskt.”

Ungefär så tror jag att de elektroniska akter som poppat upp i Norge har resonerat. Efter Röyksopp och Subgud kommer nu Krøyt. ”Vi tar något som låter norskt.” Jag tror dessutom att de i hemlighet skrattar åt alla utländska journalisters välvilliga, men misslyckade, försök att uttala gruppernas namn. ”Krooojit?” ”Chroait?”

Krøyt består av sångerskan Kristin Asbjørnsen, Thomas T Dahl och Øyvind Brandtsegg. Det här är deras tredje album sedan debuten 1993. I pressreleasen står att Øyvind spelar, och spelar in, ljud med hjälp av elektroder fästa vid hans kropp. Samplingar och datorer reagerar på hans armrörelser och hur mycket han spänner musklerna när han spelar sitt huvudinstrument, vibrafon. Den gode Øyvind har tagit fram det här systemet alldeles själv. Oookej.

Som ni säkert kan gissa är Krøyts musik inte direkt Absolute Music-material. Musiken tassar runt i samma musikaliska bakgator som Tricky mutat in. Allt mellan osannolikt vackert och bara osannolikt, alltså.

Inledande As Adam Early In The Morning sätter stämningen som präglar One Heart Is Too Small. Det är vackert, men samtidigt lite lätt klaustrofobiskt, på något sätt. Över musikmattan svävar Kristins röst, som ligger någonstans mellan Björk (oundviklig jämförelse), Lambs Louise Rhodes och Mandalays Nicola Hitchcock. Svag, naken och nästan på gränsen att spricka.

Men det finns ett stort problem på One Heart Is Too Small och det är att de tre medlemmarna har en förkärlek för att slänga in vassa ljud och omotiverade gitarrorgier som sabbar alla stämningar som byggts upp. Som i vackra Heart’s Heart där Kristin ägnar sig åt primalskriksterapi med jämna mellanrum. Strupsång och drömska ljudlandskap funkar inte riktigt ihop.

Allt som allt känns One Heart Is Too Small som ett knippe goda idéer och föresatser som effektivt sumpas. Det känns onödigt och gör mig faktiskt riktigt irriterad och drar ner betyget ytterligare något snäpp. Nästa gång kanske Krøyt kan lägga band på sin leklust och göra det fantastiska album som faktiskt döljer sig här någonstans. Som i den magiska Don’t Cry For Me.

Under tiden sitter alla utländska musikjournalister och försöker lära sig hur de ska uttala gruppens namn inför intervjuerna.

”Kruujt?” ”Kroooot?”