Italiensk garagerock? Hur många band kan du räkna upp? Hur som helst kan du nu lägga Rollercoaster till listan. De bildades någon gång under nittiotalet då de spelade covers på The Stooges, MC5 och Velvet Underground samt nyare band som Sonic Youth och Jesus & Mary Chain. 1999 släppte de en första 10″ med titeln The Thrill Crowd. High Society kom i början av 2001. Året spenderade de sedan med en turné runt hemlandet Italien, en del festivalspelningar i övriga Europa och som förband till bland andra våra egna hjältar, The Hives. Skivan har lite långsamt har letat sig fram till våra breddgrader.

Om man tänker in influenser från de band de började med och tänker bort stora delar av det italienska musiklivet kommer man i närheten av Rollercoaster. Sättningen är Matteo Perra på gitarr och sång, Luca Mancosu på trummor samt Salvatore Contu på bas. Som gäster har de plockat in klaviaturspelare och blåsare på några spår. Tillsammans skapar de en varm och fylllig ljudbild. Disten brusar ibland genom spåren och andra gånger låter gitarrsträngarna metalliskt råa. Men det är inte offensiv musik, snarare svängigt orienterad.

Inledande All These Nights låter väldigt Stooges, men de riktar in sig mot en egen väg ju längre skivan går. I She Said mässar Matteo mot ett stundande crescendo av sväng. I drömska On a Kundalini's Chair ackompanjeras en långsam blues av en hårtork för en först störande, men sedan medryckande känsla. Gunget och detaljer som det hysteriska falsettskriket i inledningen på Come On sprider ett leende över hela mitt ansikte.

Jag känner mig väldigt hemma med Rollercoaster redan från början, naturligtvis beror det på deras influenser och likheter med favoritskivor som The Facers lysande Final Exit (dissociate/ expose yourself) och 22-Pistepirkkos rockigare sidor. Men till syvende och sist är det helt enkelt så att High Society är en bra rockskiva som passar att smälta bort vintern och värma upp våren med. Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nån sätter fart (förlåt).