Lee ”Scratch” Perry behöver väl knappast någon presentation längre. Med allt större regelbundenhet har denna legend besökt Sverige. Besöket på Hultsfredsfestivalen år 2000 gjorde intryck på mer än en som tidigare bara hört hans namn. En galen dubtrollkarl som studsade runt på Pampasscenen och predikade kärlek (må vara efter en väl tilltagen försening).

Nya albumet ”Jamaican E.T.” är som en present till alla som tog farbor Lee till sitt hjärta under förrförra sommaren.

Det är ett förhållandevis lätt album där Scratch dragit ner på de knasigaste ljudutflykterna till förmån för en solid reggaebas. Låtstrukturerna är enkla att följa och det gungar på riktigt trevligt. Mycket bas och trumma precis som det ska vara. Sköna baktakstgitarrer och reggaekeyboards. Sommaren är redan här trots decimeterdjup snö på bakgården.

Främsta dubvapnet denna gång är herr Perrys egen röst. Han har valt att jobba med en teknik som han kallar för ”panning”. I korthet går det ut på att man ofta hör tre röster samtidigt som för fram helt olika budskap. En till vänster, en till höger och en i mitten. Alla tre ur Lees strupe. Till en början är det lite förvirrande, men efter ett tag lyckas hjärnan reda ut härvan och finner sig till rätta.

De klassiskt arrangerade kvinnokörerna à la I-Threes hjälper till att skapa minnesvärda harmonier och refränger. De visar att gubben fortfarande kan.

Även om Lee ”Scratch” Perry inte förändrar världen längre hindrar det inte att han fortfarande kan prestera njutbar musik. Den här gången tröttnar jag aldrig på att lyssna på skivan (som jag gjorde när jag lyssnade på föregående och betydligt mer ojämna ”On the Wire”).

Den här gången njuter jag hela vägen.