Det kom något positivt om att ha blivit sen med recensionen. Jag lyckades få kommentarer redan innan jag började skriva, vilket aldrig hänt förut. Och då har jag ju något att svara på samt att försvara.

Rollins Band började med en smäll som hette Liar. Antagligen det största mediegenomslag herr Rollins någonsin lyckats med, ända sedan tiden med banbrytande Black Flag. Han var överallt; i tidningar, i kulturprogrammen och på MTV. Illröd i ansiktet som vore han Hin Håle själv stod han där och gastade. De hade hittat fram till någonting på Weight som lyckades koppla samman hardcoren från Rollins bakgrund, den heavy metal som Black Flag var på väg mot i slutet av sin karriär och jazzen från nyrekryterade bassisten Melvin Gibbs som kunde nå fram till en större publik än de mer brutala första skivorna gjort. Skivan var dock lite ojämn och det var inte förrän med Come in and Burn de riktigt lyckades. Briljant skiva som bara växte och växte under 1997 och under hela slutet av nittiotalet. När jag spelar den idag lyckas jag alltid ha glömt bort precis hur fantastiskt bra den är.

Trött på att de hamnat i en för experimentell form och vis av erfarenheter från Black Flag-tiden om tröttnande band så sparkade Hank hela bandet efter den skivan. Med nytt kompband spelade han in råa Get Some Go Again som mer pekar långt bakåt än framåt från Come in and Burn. Det var som för att bevisa att han kunde vara skoningslös fortfarande. Nu behöver han inte bevisa det en gång till, så nu fick svängigheten återvända igen, det är Nice.

Kombinationerna av det tungt rockande bandet samt kören och hammond-kompet i Up for It, det fantastiska och uppfodrande blåset i I Want so Much More eller sköna rootsbluesen i Let the Devil Out är de som sticker ut mest på skivan. Som regnskurar över en het bergshäll ångar de fram från skivan med väl avvägda mellanrum så det aldrig blir överhettat, men inte i för mängd eller för ofta för att kväsa hettan. För hettan behövs så att Rollins får explodera i låtsr som grymt återhållna Hello eller frustande Your Number is One.

Visst har Henry svårt att skriva om något annat än utanförskap eller att ifrågasätta sig själv och sin roll. Så också här, men precis som i hans bokskrivande och Spoken Word-uppträdanden har han, trots att det kan verka som om han står och stampar, hela tiden rört sig framåt. Eller kanske snarare neråt, inåt sig själv och världen.

Rollins Band berör, om man klarar hettan. I skrivandets stund är vi tre som bryr oss.