Det finns en del musik som jag måster erkänna att jag inte riktigt fått grepp på trots att jag försökt hitta in flera gånger. Den rent elektroniska musiken är en genre som jag snubblar på tröskeln till varje gång. Jag kan förstå house när den svänger. Där finns funk i mixen. Det är hemmaplan. Även om jag brukar nöja mig med housen på dansgolvet. När funken skalas bort och det bara blir de elektroniska instrumenten och irrgångarna som finns kvar. Då sitter jag där och gapar med frågetecken framför öronen.

Jag hittade Carius & Bactus på ett sidospår. Efter ihärdigt lyssnande på låten ”Golden Lonely” av Moneybrother och Existensminimum finkammade jag nätet efter mer. Jag ville höra mer av musikerna som kunde skapa så ljuv musik. Jag hittade inget med Moneybrother, men väl med Existensminimum eller som i det här fallet Carius & Bactus.

Ett av elektronikmusikens egenheter. Jobba under så många olika namn som möjligt. För nybörjaren gör det inte direkt sökandet enklare. För samlaren och konnässören är det en del av grejen. Vägarna in blir många samtidigt som djungeln man landar i blir så snårig att man antingen vänder direkt eller aldrig hittar ut.

Jag har vänt i dörren många gånger.

Den här gången är jag inte ens säker på vilken sida som är upp och vilken som är ner. Här finns inga låttitlar. Ingen sida a och b. Det finns en röd-vit sida som heter ”Tur för dig att det finns tusen olika sorters tandkräm att välja bland” och en vit-röd sida som kallas ”Efter söndagssteken brukar det sitta bra med lite petting”. Båda sidor har en lång och en kort låt. EP:n heter ”Innehåller bokmärke” och det gör den, innehåller bokmärke alltså.

Om vi börjar med ”Tur för dig…”, så inleds den med lite metalliska ljud som följs av någon som börjar borsta tänderna. Efter ett tag är det dags att gurgla och borsta lite mer. Gurgla igen. Borsta. Runt allt svävar orglar och klanger. Jag får en känska av rymd. I botten och samtidigt längst fram dansar en fläskig synthbas. Lite funkig faktiskt. Basen står för strukturen, det är den som tar mig med genom den långa låten. Men saknas det inte ett: ”spott ut”?

Den korta låten är mer dekonstruerad. Här finns inte ens en antydan till melodi. Bara ljud. En minut av atmosfär. Slut.

På den röd-vita sidan, ”Efter söndagssteken…”, höjs tempot. Här hör jag ekon av 80-talets synthpop. Den jag aldrig lyssnade på men som flera av mina kamrater begravde sig i – Koto, The Assembly och så vidare. Precis som ”Tur för dig…” är det här en flerskiktad instrumental. Längst fram finns den glada popiga och bloppiga synthslingan. Bakom den händer något annat. Kanske är det pettingen som nämns i titeln? Jag tycker mig höra något stönande och mot slutet kan jag urskilja en röst som frågar: ”är det nåt som gör ont?”

Den korta låten är ett försiktigt plinkande på en rymdsynthesizer kompletterat med ljuden från något som flyttas runt, öppnas eller stängs. Kanske efterspelet? Kanske överblivna ljud och känslor?

Jag är inte säker på att jag riktigt förstår eller att jag är rätt person att bedöma det här. Trots det måste jag säga att jag faktiskt gillar det. Det låter som väldigt lite i min skivsamling och kanske kan det leda mig vidare mot nya upptäckter. Låt oss hoppas det.