”Står du ut med skvalet?” Jag fick frågan av den dåvarande rumskollegan. Jag flinade lite för mig själv och svarade: ”Jo, det gör jag väl.” Jag hade redan försökt lyssna på skvalet i ett par veckor. Skvalet var Sugar Ray. Tror inte att kollegan räknade med att jag hört det som strömmade från någon av Internets motsvarigheter til Mix Megapol.

En gång för vad som känns som ganska längesen var Sugar Ray en del av hiphopmetallens intåg på scenen. DJ Lethal spann vaxen (innan han flyttade från House of Pain till Limp Bizkit). Sugar Ray var ganska tuffa och fräna. Rätt bra också.

Nu har de blivit gamla och gör mestadels snäll radiorock för den amerikanska marknaden. De är välklippta, välsminkade och klär sig helt och rent. Jag tror inte att de gör någon upprörd längre. Å andra sidan lär knappast det här självbetitlade albumet spelas vid någon skateramp eller på någon surftävling. Om du någon gång skulle råka höra det är det förmodligen i baren på ett medelklasshotell i Florida eller Kalifornien (eller på valfri svensk reklamradiostation).

Sugar Ray år 2001 är väldigt långt från både hiphop och metall. Visst, DJ Homicide drar fortfarande vinylen fram och tillbaka då och då. Visst, i ett par låtar finns distade gitarrer. Men för det mesta är det snäll radiorock och skustiska gitarrer som dominerar. Urvattnat och oengagerat är två ord som dyker upp i mitt huvud.

Det finns ingen anledning för dig att slösa bort tid på den här skivan (om du inte har ett välutvecklat intresse för skval som går in genom ena örat och ut genom andra). Men det är klart, om du av misstag köpte Uncle Krackers skiva efter ”Follow Me” var det förmodligen den här skivan du hoppades få.

Står ut gör jag väl, men det gör inte Sugar Rays musik.