En skivas inledning kan vara så avgörande för hur det totala mottagandet blir att det nästan är lite påfrestande. Det där om att första intrycket består stämmer verkligen på hur jag lyssnar sedan ett par år tillbaka. Så när ”Weekend” i öppnings- och titelspåret träffar mig i midjan med ett sväng som minner om Zhanés ”Hey Mr. D.J.” och R Kellys ”Thank God It's Friday” är det bara att kapitulera. En perfekt glamourdiscolåt som framkallar bilder av uppklädda människor dansandes på ett inte alltför trångt dansgolv. Redan där är åtminstone min uppmärksamhet fångad och mina öron på helspänn.

Jag vet absolut ingenting om Kenny Lattimore förutom det jag kan läsa mig till i CD-häftet. Alltså vet jag att han skrivit och producerat stora delar av skivan själv. Men, det är också allt.

Kenny Lattimore gör kanske inte något särdeles nytt. Han gör definitivt inte något som följer någon av de dominerande strömningarna inom den moderna soulen. Även om hiphopen är en självklar bror till Lattimores musik är det ingen påtaglig del av musiken. Här finns inga inslag av gästande rappare, inga beats som skulle kunnat producerats av någon het hiphopproducent. Här finns inget bounce bounce bounce. Lattimore är för den dyra nattklubben. Produktionsmässigt är närmsta referens R Kelly runt 1995.

LA Reid står som exekutiv producent. Antar att det är han som gett Kenny Lattimore skivkontraktet.

De flesta låtarna är kanske inte lika direkt riktade mot dansgolvet som ”Weekend” utan snarare mot ett sovrum eller ett kafé. Det här är låtar som fungerar som bakgrundsmusik, samtidigt som de är för bra för att försvinna ut i intet. Kenny Lattimore lyckas där så många av hans konkurrenter och kollegor misslyckats på senare år. Han lyckas beröra. Det finns ett stort mått av ärlighet, uppriktighet och känslighet i Lattimores musik. Han träffar mig som ingen annan soulsångare gjort på mycket länge. Jag skulle kunna dra till med att det här är den första soulskivan av en manlig artist som verkligen fångat min uppmärksamhet sedan R Kellys ”R” utan att skämmas. Det säger en hel del.

Skivans enda gäst är Shanice som gör en oväntad återkomst i ”Can You Feel Me”.

Jag har inte hunnit ta åt mig skivans texter än trots att jag lyssnat på den dagligen i snart två veckor. Det finns för många melodier och harmonier att ta del av, texterna har ännu inte klivit fram i rampljuset. Kenny Lattimores röst är ren och klar med en antrykning av smärta och svärta. Han går sällan ner i de djupare registren och undviker för det mesta att ge sig ut på vokala äventyr i de högre. Han har modet att hålla igen. Förlitar sig på melodiernas styrka och svängets kraft.

Elva låtar på knappt 50 minuter. Det är också ett tecken på mod som är värt att uppmärksammas.

Emellanåt kan jag tycka att likheterna med R Kelly kan bli lite väl påfrestande, som i ”Don't Deserve”. Men å andra sidan klår Kenny Lattimore mästaren i dennes eget spel just nu. Det är värt ett rejält mått av respekt. Att det inte finns mer än någon enstaka låt som jag någon enstaka gång tycker faller utanför helheten och drar ner intrycket är ett styrkebesked som gör att jag redan nu börjar räkna dagarna tills nästa skiva dyker upp.