Erick and Parish Making Dollars.

Det var liksom aldrig något snack om varför Erick Sermon och Parish Smith började göra musik tillsammans som EPMD. Raka rör. Musiken och texterna flöt på i samma anda. Feta rytmer som var mer för arslet än huvudet.

Men bra var det. Tillsammans lyckades de klämma ur sig sex album och åtminstone två står sig än idag: Strictly Business och Unfinished Business. Business långt innan Jay-Z tog över.

Därför känns det faktiskt lite överraskande när Sermons senaste verk dimper ner i lådan. Music. Bara Music. Nästan anspråkslöst. Och det är verkligen musiken som står i centrum, komprimerad till dryga 47 minuter, åtminstone 20 minuter kortare än de flesta hiphopskivor nuförtiden. Lite anspråkslöst där också. Eller så är det kanske affärsmannen Sermon som insett att mindre smakar mer.

Men mest av allt är Erick Sermons senaste alster döpt efter låten Music. Låten där självaste soullegenden Marvin Gaye gästar tack vare en outgiven vokalsampling som Sermon lagt vantarna på.

Egentligen kunde jag sluta här och konstatera att alla borde köpa den här skivan bara för de 3 minuterna och 42 sekunderna. Okej, jag anser att Marvin är den störste manlige artisten någonsin. Men Music är så bra att alla som gillar funkig hiphop kan boppa med till.

Men det finns faktiskt rätt många andra spår på Music. Och det är funken som står i centrum. Funken och en fläskig syntbas. Erick Sermon tar oss med en resa som går via Curtis Mayfields Freddie’s Dead i Come Thru, discofunken i I’m Hot (Marvin igen, den här gången från Sexual Healing), Tom Tom Clubs välsamplade Genius of Love i Genius E Dub över Paris version av g-funk i Ain’t No Future…2001 till den Dr. Dre-doftande I’m That Nigga. En krashkurs i funkhistoria från tidigt 1970-tal till idag, om man så vill.

Och stundtals är det riktigt bra. Ingenting är i närheten av Music, förstås, men det gnistrar till här och där.

Problemet är att det gnistrar till lite väl sällan. Det känns ibland som om det går på rutin. Speciellt mycket känns det så i Do-Re-Mi där LL Cool J (en av hiphophistoriens tre bästa rappare) gästar och både LL och Erick låter som om de gör låten med vänster hand samtidigt som de räknar pengar med den andra. Skam på två så tunga rappare.

Allt som allt är Music en helt okej funkskiva. Raka rör. Inget konstrande. Tyvärr är det också det som gör Music lite väl ordinär.

Men det är klart, Marvin är ju med på två spår.