Jag förväntar mig inte att vänner och bekanta ska förstå band som Carnal Forge. Jag förvånas inte ens när de rynkar på näsan. Det är nämligen få som orkar med med riktig, snabb och brutal thrash.

När Carnal Forge släppte sin debut fick jag låna den av bekant. Han hade ett hum om vad jag lyssnade på och trodde därför att jag skulle gilla ”Who's Gonna Burn?”. Jag vet att jag gav den ett par försök innan den samlade damm ett par veckor för att slutligen bli tillbakalämnad. Jag blev helt enkelt inte intresserad. Ett par spår från fjolårets ”Firedemon” väckte mitt intresse för bandet, skivan verkade ha något visst. Ett köp uteblev av någon anledning.

”Please… Die!” hann jag aldrig fundera över innan den satt som gjuten i min discman.

Välspelat, välproducerat och välarrangerat. Tre ord jag gärna använder om den här skivan. Låtarna blir aldrig för långa eller enahanda. Det meckas och byts tempo, krossas och solas men aldrig för mycket. Och ljudet, produktionen… Jag är salig, vad mer ska jag säga. Precis så här ska det låta!

Jag häpnar över hur bra det här är. Det trodde jag aldrig. Visst jag gillar stilen fortfarande, men inte ens ”The Haunted Made Me Do It!” fick så här mycket speltid på så kort tid.

Det här är tight, snabbt, brutalt och smart (till en början tyckte jag att ett par, kanske tre, låtar gick för fort. Men det gick glädjande nog över). Jag ler åt det goda hantverket. Åt gitarrspelet och trumspelet. För att inte tala om sången. Jonas Kjellgren (bland annat Dellamorte) vrålar så bra att jag i mitt glädjerus måste plocka fram alster med favoritvrålare som Kreator-Mille och Merciless-Rogga för att få perspektiv.

Riktigt skön överraskning. Köp.