Busta Rhymes första album för J Records, ”Genesis”, klockar in på sjuttiosju minuter och sexton sekunder. Om ni läst mig med någorlunda regelbundenhet gissar ni säkert att det är stora motorsågen som är på väg att plockas fram ur redskapsboden nu. Det märkliga är att så blir det inte alls. ”Genesis” är undantaget.

Efter besvikelsen ”Anarchy” gav jag i princip upp hoppet om Busta. Jag trodde aldrig att han skulle lyckas få till ett album som jag orkade lyssna på från början till slut. Jag räknade med att få nöja mig med en handfull fantastiska spår per skiva i all framtid, med en fantastisk samlingsskiva som återkommande avbrott i en aldrig sinande ström. ”Genesis” bevisar motsatsen.

Jag har alltid tyckt att Busta kommit bäst till sin rätt tillsammans med andra, framförallt A Tribe Called Quest där han närapå blev en fjärde medlem mot slutet. ”Genesis” visar äntligen att Busta kan själv.

Som vanligt har Busta vänt sig till de största och bästa producenterna, likväl som mer oprövade kort. Ingen har fått göra fler än tre spår, de flesta har fått nöja sig med två. Trots att så många kockar är inblandade blir det ingen äcklig soppa. Det verkar som om alla valt sina beats med omsorg och omtanke. De har valt beat som passar Busta, inte bara något de hade liggande. Till och med Dr Dre som gått lite på tomgång efter ”2001″ skärper till sig och testar några nya grepp. Som bäst blir det i den spöklika ”Holla” som är klädd med ett härligt thereminliknande synthljud.

Längst ner på min Busta-lista brukar låtarna där han förvandlar sig till snabbspottande tungvrickare ligga. Jag föredrar honom i makligare tempo. Därför är det med glädje jag konstaterar att ”Make It Hurt” är enda bidraget till årets hastighetstävling.

Att det skulle finnas ett antal stora och välkända gäster var kanske inte direkt oväntat, så därför blir det en glad överraskning när min nya hjälte, Kokane, dyker upp bland namn som Jaheim, Mary J Blige och Rah Digga. Kokanes insats i ”Ass on Your Shoulders” får mig återigen att längta efter en hel skiva från vår tids svar på en ung George Clinton. Det här är ett stort steg vidare mot en efterlängtad solodebut.

Men, allt är inte guld som glimmar. Busta Rhymes ger sig på Public Enemys ”Shut 'em Down”. Det enda han bevisar är att mentorn Chuck D har en oefterhärmelig pondus. Men, det är samtidigt det enda verkliga snedsteget den här gången och dessutom gjort med kärlek, så jag kan ta det. Dessutom kan PE behöva draghjälpen och Chuck får förhoppningsvis en fet royaltycheck i brevlådan när Busta säljer trippelplatina eller mer.

Kanske finns det inte heller denna gång någon låt som tar sig in bland hihopens evergreens, som ”Woo-Hah”, men som helhet är det här det bästa albumet Busta Rhymes släppt ifrån sig. Någonsin.