Ända sedan samlingen ”Lords of Svek, vol 1″ kom 1996 och på allvar visade att det fanns en levande house- och technoscen i Sverige har etiketten Svek skämt bort oss med mängder av intressanta släpp. Namnet har närmast blivit en kvalitetsstämpel. Står det Svek på skivan vet man att risken att bli besviken är ytterst liten. Samtidigt innebär det också att förväntningarna blir därefter.

På nya samlingen ”Defender” fortsätter utvecklingen åt lite djupare och mer atmosfäriska stämningar, något man redan kunde börja ana på skivan ”Galaxy”. Stephan Grieder har den här gången plockat ihop tolv spår med olika artister och konstellationer som Sunday Brunch, Forme, Joel Mull och Chris J. Mest välrepresenterad är Jesper Dahlbäck som under olika artistnamn är involverad i inte mindre än sju av låtarna.

Chris J sätter ramen med skön, slö house i inledande ”Ritmo” där han korsar snabba, skarpa, latininfluerade trumrytmer med en varm funkig basgång och en ödslig synthstämma. Man försätts snabbt i en behaglig stämning och låter sig tacksamt svepas med av musiken.

Men det innebär inte i det här fallet att man omgående tar sikte på nattklubben. För även om tempot gradvis stegras, för att i Brommage Dubs avslutande ”Funky Badja” hamna i drum n'bass-trakter, är inte ”Defender” någon partyplatta. Inte så att det handlar om renodlad chill-out, långt därifrån, men det finns en genomgående vemodig ton närvarande som gör att man gärna nöjer sig med att njuta av den tillbakalutad i sin favoritfåtölj medan regnet smattrar mot fönsterrutan. Musik mer för hjärna än dansgolv.

Många av låtarna på ”Defender” är i grunden uppbyggda på samma sätt, kring kontrasten mellan snabba beats och långsammare synthmelodier. Men även om mallen till viss del är densamma känns musiken aldrig uttjatad. Uppfinningsrikedomen och talangen hos de inblandade gör att varje låt ändå har sin egenart. Som slagverksstämmorna i Jesper Dahlbäcks ”Trollslända” eller old-school electron i ”Central Bron”.

Ok, ”Defender” känns inte lika omvälvande eller erbjuder samma glädjechock som ”Lord of Svek, vol 1″ när den kom, men det är det väl, ärligt talat, ingen som begär heller. Däremot visar den att artisterna på Svek fortsatt att utvecklas och att etiketten definitivt kommer att vara att räkna med även framöver.