Skivan med den ofantligt långa titeln inleds så avslappnat och tillbakalutat att det är titta-i-taket-varning. ”The Law” är varken mer eller mindre än en liten spartansk horisontalblues som andas vardagsrumsinspelning.

En knappt förstärkt elgitarr och en virvel. Mer behövs inte för att skivan ska fånga uppmärksamheten. Sarah Zodiak sjunger precis lagom nonchalant. En smakstart som bådar gott.

Att Sadovajas musik rymmer mer än nästan-opluggade-lägerelds-sånger står ändå klart från start. Man hör det mellan raderna, även om man som jag, aldrig har hört dem förut. Det står klart att resten av skivan kommer att bjuda på en rätt kraftig variation.

Jag försöker febrilt att hitta ord, grupper eller artister som ringar in Sadovaja och är på vippen att skriva PJ Harvey, Nina Ramsby, Nina Persson, Björk och Camela Leierth.

Och nu har jag gjort det. Då fattar ni precis eller?

Trodde inte det heller.

Och det gör väl inte jag heller egentligen. Det är egentligen inte som så att Sadovajas musik är speciellt konstig eller invecklad. Det är bara det att så många namn och ansikten fladdrar förbi för mig när jag lyssnar på ”White Depression – We Created it, Let's Take it Over”.

Alla är kvinnor.

Förmodligen beror det på Sarahs sång. Inte för att hennes röst kanske är så lik någon av de tidigare nämnda vokalissorna, men likväl fladdrar de förbi.

Sadovaja rymmer utöver Sarah Zodiak även Philip Granquist. De båda skriver låtarna och texterna. De har även producerat skivan tillsammans med Philip vid rodret.

Stilarna är som sagt var hyfsat skiftande men skivan känns ändå sammanhållen. Det blir aldrig för sockersött – eftersom det alltid finns någon vändning, eller något som ligger och stör i ljudbilden. Och inte heller blir det för alternativt – eftersom de starka melodierna går som en röd tråd genom hela skivan. Det organiska luckrar upp det maskinella – och tvärtom.

Cirkeln sluts på ett snyggt sätt genom ”You're All I See” som är lika sparsamt instrumenterad som ”The Law”. Bara Sarah och en akustisk gitarr.

Däremellan ryms en hel del bra låtar. Större band som Garbage skulle ge mycket för till exempel ”In This Small World” och ”The Only One”. Med en storbolagspromotionbudget skulle det inte kunna bli annat än julafton. Att sedan den pickande gitarren i ”In This Small World” på ett långsökt sätt för tankarna till Refuseds ”New Noise” gör ju inte det hela sämre.

”NYC” är okej poprock, inte mycket mer och inte heller mindre. ”Bad Timing” har det patenterade Kent-drivet och till och med sologitarrerna låter Sami Sirviö.

Till mina favoriter hör de stämningsladdade låtar som bygger på The Bell Quartets stråkar. ”Gone Again” och ”Skin and Bones” sticker ut och blir högdramatiska med vibrerande stråkar som backar upp Sarahs sång.

Snyggt var ett av orden.

Jag kan ha fel, men det känns som om alla som är svaga för personlig pop med starka melodier har fått ett nytt band att hålla reda på.

Det heter Sadovaja och skivans titel är alldeles för lång för att jag ska orka skriva den en gång till.