Den 15:e augusti 1998 stod jag i en del av Örebro som heter Hästhagen. Som namnet avslöjar är detta en plats med stora, öppna gräsytor en bra bit utanför centrum. Just denna dag var det festival i Örebro. Inträdet var 50 kr och på scen – i både solsken och ösregn – såg jag bland annat ett Voice of a Generation i världsklass, ett imponerande, men ungt The Hives och ett Bad Cash Quartet som redan då var fullfjädrade rockslynglar som brydde sig mer om gratisölen än att spela sina låtar rätt. Men just denna dag såg jag Refused göra den sämsta spelning jag sett bandet göra.

Det var nionde gången jag såg bandet och inget stämde. Visst, man kan skylla på att det var festival för ljudet var extremt tunt. Konserten inleddes med ”The shape of punk to come”s titelspår. Refused började playback för att sedan satsa allt för att riktigt chocka publiken med sitt sedvanliga tryck. Men käftsmällen blev utbytt mot en fjäders smekning. När jag nu hör samma låt på skiva så kan jag bara drömma om vilken fantastisk start konserten kunde ha fått. Om det inte hade varit regn och en liten festival i Örebros utkanter.

För Refused var fantastiska. Inte minst live. De som någon gång sett dem vet att de var ett av de bästa livebanden som Sverige någonsin har haft. Vid många tillfällen har jag stått och blivit fullständigt överkörd av den kraft bandet bar inom sig. Jag minns speciellt en spelning i Hallsberg den 23:e april 1997. Det var mitt första jobb som frilansrecensent för Nerikes Allehanda. Jag hade då nyligen blivit instruerad om att man som seriös recensent skulle vara lite sparsam med de riktigt höga betygen. Jag, med min fanzinebakgrund var van att sätta femmor hejvilt bara för att så är man när man är ett fan.

Tyvärr kunde jag inte låta bli, eller så spökade fanzineskribenten inom mig ytterligare en gång, för när recensionen gick i tryck två dagar senare fick Refused högsta betyg. Jag kunde inte låta bli, för jag blev fullständigt överkörd. Samma dag hade gitarristen Jon Brännström uttalat sig i lokaltidningen om Refused nya stil: ”Refused möter Prodigy. Vi är otroligt inne på elektronisk musik.” Troligen tändes denna nya inspiration efter den lyckade covern av just Prodigys ”Voodoo people” på ”Rather be dead” EP.

På kvällen fick jag ta del av två av de nya låtarna, jag tror det var ”New noise” som då var aktuell på samlingen ”Straight edge as fuck III” och ”Protest song '68″. Så här skrev jag i min recension: ”Inspirationen från modern dansmusik à la Prodigy verkar vara oerhört stark, för vad Refused framförde i dessa två låtar var helt klart annorlunda och innovativt, där David Sandströms trumspel har en primär funktion. Refuseds tredje album kan bli oerhört intressant, och tveklöst ett av höstens starka skivsläpp!”.

Refuseds tredje – och tyvärr sista – album blev väldigt intressant och starkt, och dessutom ganska så avancerat. Den 6:e februari 1998 recenserade jag skivan för första gången. Då hade jag suttit med den i tre veckor, lyssnat, analyserat och försökt bilda mig en uppfattning om vad fan de egentligen höll på med, med en skiva som var så långt ifrån punk att den blev sjukt mycket punk. Resultatet blev en smått förvirrad recension (ni finner en länk här intill) som framstår nästan som en sågning när jag läser den idag, trots att den fick näst högsta betyg.

Nästan fyra år senare sitter jag här och funderar på om jag fortfarande inte fattar någonting. Har jag verkligen smält denna mäktiga nästan timslånga platta ännu? Jag kan varenda låt utantill, men det verkar fortfarande som det ständigt dyker upp nya skikt varje gång jag lyssnar på den. Någon ny detalj eller oerhört smart grej som får musikern i mig att reagera och suga åt sig inspiration.

Jag vet inte om det var Refuseds avsikt, men det känns lite som ”The shape of punk to come” blev punkens ”Sgt. Pepper's…” – en sådan där banbrytande skiva som står ut i sin egen genre. En sådan där skiva som alla musiker drömmer om att göra. Jag gör det, och inspirationen som jag får av Refused kommer med säkerhet att hjälpa mig på vägen. Det låter kanske lite väl överdrivet att göra en sådan jämförelse, men ”The shape of punk to come” är så pass viktig.

Nu har jag skrivit över 4000 tecken utan att knappt nämna något om musiken. Jag vet inte ens hur jag ska försöka göra det utan att villa bort mig. Skivan rymmer så mycket – allt från elektroniskt blipp-blopp, drum 'n' bass, jazz, franska dragspel, vemodigt akustiskt plink och någonstans där bakom finns Refuseds ursprung: Punken, eller hardcore-punken. Egentligen är det bara en låt som skulle kunna räknas som en renodlad hardcore-låt och det är ”The Refused party program”, men speciellt ren är den inte.

Det finns många bra låtar på ”The shape of punk to come”, men skivans centrala punkt är ändå videolåten ”New noise”. Till och med videon visar vilket vidunder Refused var. Det borde egentligen vara en omöjlighet att göra en ”hit” i en musikstil som är både avig och hård och uppkäftig, men det gick. Refused fixade det och öppnade dörren till USA i och med det.

”The shape of punk to come” blev ruskigt populär i USA. Jag har läst flertalet recensioner som höjt skivan till skyarna som ett av världens främsta musikaliska verk. Nättidningen Buddyhead.com är erkända Refused-fans av stor kaliber, och hade inte Refused lagt av kunde de ha blivit sjukt stora i USA.

Givetvis fanns det en baksida till denna succé. Här intill finner ni en länk till en mp3:a som Buddyhead.com lagt upp där jönsarna Crazy Town smutsar ned ”New noise”. Ett sånt uppenbart sexistiskt och äckligt band som Crazy Town har uppenbarligen inte fattat ett dugg om vad Refused stod för politiskt. Inte konstigt att Buddyhead döpt om bandet till ”Crazy Town needs to die”…

Denna musikaliska avrättning till trots – Refused var före sin tid. De är fortfarande det trots att de nu är länge sedan de skickade ut sin kommuniké och annonserade sin splittring, nästan två månader efter den där halvtaskiga spelningen i Hästhagen i Örebro. Den kommande punk som de visade skepnaden av har ännu inte kommit. Frågan är om den kommer att komma, jag tror nämligen att den punken kom och dog med Refused. Refused are fucking dead.

Men dog Refused? Nej, Refused lever helt klart vidare. Dennis Lyxzén lär nog få stå ut med att The (International) Noise Conspiracy är ”ex-Refused-sångaren Dennis Lyxzéns nya band” i all evighet. Och Refused har sin del i T(I)NC – de politiska texterna och initiativet att utnyttja ett album för utbildning i form av citat, boktips och allmänna texter ärvdes direkt från Refused.

Är man sedan mer sugen på hur Refused kunde ha artat sig musikaliskt efter ”The shape of punk to come” så rekommenderar jag skivan ”Text” med Text som alltså är Refused minus Dennis plus lite annat folk. Ett märkligt album helt utan några gränser alls. Allt från flummig drum 'n' bass till svängig gospel via aggressiv à capella, på en och samma skiva. Makalöst.

Efter alla dessa ord är det väl som upplagt för högsta möjliga betyg, men det får inte ”The shape of punk to come”. I mitt tycke prickade Refused verkligen rätt med albumet innan – ”Songs to fan the flames of discontent”. Där tog de steget från hardcore till något minst lika hårt som ändå var något nytt, utan att för den delen frångå den enkla ljudbilden. Men det är en helt annan recension som jag lämnar till någon annan att skriva.