Natalie Imbruglia är främst känd för två saker. Hon har varit med i samma australiska såpa som Kylie Minouge – Neighbours. Hon har också haft en superhit med låten ”Torn” som kom för några år sedan.

Dessutom ser Natalie Imbruglia ganska bra ut, varför det blir ganska lätt att placera in henne i ett produktfack. Många kritiker har också avfärdat både detta album och det förra. Kanske kan det bero på att musiken är ganska radio-orienterad och utslätad, kanske på hennes bakgrund.

På förra albumet ”Left of the middle” lät Natalie Imbruglia ganska mycket som en light-version av Alanis Morissette. Inte så upphetsande, men inte heller dåligt. ”Torn” blev ju en stor framgång, men sedan blev det ganska tyst.

Nu har jag lyssnat på ”White lillies island” ett stort antal gånger. Med öppna sinnen. Den känns som en ganska logisk uppföljare. Det märks att Natalie Imbruglia blivit ännu lite äldre. Låtarna är betydligt mer avspända den här gången. Hon sjunger fortfarande ganska behagligt om typiska mainstream-teman. Produktionen är tydligt inriktad mot radio. Ett antal olika producenter och låtskrivare har varit med, men Natalie Imbruglia känns inte på något sätt som en produkt.

Jag tror att hon har mer konstnärliga ambitioner än vad som kommer fram. Hon har del i skrivandet av alla låtar och hon sjunger dem som de verkligen är hennes. Det är ljusår till produkter som plockas in i studion gör pålägg som förvrängs för att låta tonsäkra och sen säljs i drivor med hjälp av cynisk och smart marknadsföring.

Men ok, musiken i sig är inte särskilt mycket att yvas över. Snyggt producerad radiorock. Tolv låtar som alla kan leta sig upp på diverse A-listor. Två låtar har potential att tjatas ut och spelas överallt. Balladerna ”Do you love” som doftar lite Corrs och ”Goodbye” som har ett ganska episkt anslag. Bli inte förvånade om ni hör dessa låtar, eller andra, rotera runt, när ni febrilt letar efter något vettigt att lyssna på i radiobruset.

Det är lite för lätt att avfärda det här. Musiken ligger lite för platt för att det ska växa till sig hos den som lyssnar. Synd, eftersom jag tror att det innerst inne bor en PJ Harvey även i den här tjejen.

Men det här är oerhört bra för er som är frälsta på radiorock.