Förväntningar är väl ledordet för den här skivan. Så lång tid har gått sen sist. Och så bra har han varit en gång. Och inte blev det bättre av Sony-direktören som hävdade att ”Invincible” skulle förändra popmusikens framtid. För även om jag sa ”pfft” i en fnysning så tändes ett svagt hopp i mig. Att Michael skulle tagit sig i kragen och fått ur sig något riktigt nytt, igen.

Jag tar de goda sakerna först.

Det börjar ganska bra med ”Unbreakable”. En popmaskin får tillbaka strömmen och ut kommer ett digitalt pianostomp som lovar gott. Refrängen går:

”You can't believe it, you can't conceive it
And you can't touch me, 'cause I'm untouchable
And I know you hate it, and you can't take it
You'll never break me, 'cause I'm unbreakable

You can try to stop me, but it won't do a thing
No matter what you do, I'm still gonna be here”

Stöddigt, med tanke på blitzen mot honom under nittiotalet. Och ganska bra. Stompet som fortsätter genom hela låten får mig i gungning med ett leende på läpparna. Kliniskt, men inte kallt. Som det halva pixlade ögat i den övrigt normala bilden på omslaget. Refrängens driv föser mig framför sig över verserna till nästa gång refrängen börjar.

New Jersey-rapparen Fats sitter som en naturlig del av sammanhanget i snabba ”Heartbreaker” och det svagt Timbaland-doftande titelspåret ”Invincible”. Förstasingeln ”You rock my world” har vuxit sig stark i mina ögon, mest för reminiscensen av forna dagar kanske – men ändå. ”2000 watts” stöddiga digitala riff och lågt mixade sång gör den till den bästa låten på skivan. Som Michael Jackson, fast nytt, producerad av Teddy Riley. På hög volym tar den ett starkt tag om min ryggrad och skakar mig rytmiskt. ”2000 watts, no doubt”.

Bäst bland de lugnare låtarna är ”Break of dawn”. Som en ny ”Lady in my life” besjunger Michael denna natts älskling med orden ”I don't want the sun to shine / I wanna make love” och det hade funkat om det stannat där eller strax efter. Men det gör det inte. För nu kommer vi till de illasmakande delarna av skivan.

Michael Jacksons ballader har bara blivit svårare och svårare att ta med åren. Med en hand på samvetet, en hand på hjärtat och benen utsträckta över hela världen sjunger han så vänt att min kräkreflex retas. Svulstigt och stort. Patetiskt. ”Speechless”, ”You are my life”, ”Don't walk away” och R Kelly-producerade ”Cry” (som blir nästa singel) går bort. ”The lost children” går så långt bort att den inte borde få finnas. Dessa spår ligger alla efter spår åtta. ”Whatever happens” som ligger efter det partiet förstörs dels av sammanhanget och dels av Carlos Santanas irriterande gitarrslinga som kladdar bakom kompet. ”Butterfly” kan ju aldrig bli en bra låt med den titeln, även om den inte kommer ner till botten i det här sällskapet.

Rodney Jerkins produktion är kompetent och funktionell överlag, men efter ett tag börjar jag sakna lite kött och blod bland all den digitala instrumenteringen. Lite samma känsla som man fick av The Neptunes N*E*R*D. Jag sitter mest och funderar över vilka producenter han kunde ha arbetat med för att få ett riktigt fräscht resultat.

Sen är det några detaljer jag har svårt med också. Notorious B.I.Gs återkomst från de döda i ”Unbreakable” känns bara smaklös. Om det suttit perfekt kanske jag tyckt annorlunda, men nu känns det bara desperat. Sen tycker jag det är otroligt synd att Chris Tucker fått leta sig fram till album-versionen av ”You rock my world” från inledningen på videon. Jag vill inte tänka på MJs bräckliga figur när jag hör musiken och det kan vara svårt nog att tänka bort ändå utan en direkt koppling till bilder.

Jag hade kunnat plocka fram två betygssteg till om det hade plockats friskt bland balladerna och totalantalet av låtar hamnat vid tio. Nu blir det bara ett lågt medelbetyg. Och det resultatet förändrar ingen värld.