Det känns nästan som att sparka på någon som redan ligger ner när jag skriver den här recensionen. Förra gången verkade en enad kritikerkår bestämt sig för att hylla Macy. Den här gången har en lika enig kritikerkår bestämt sig att det är dags för fröken Gray att komma ner på jorden. Med en hård landning.

Jag vet faktiskt inte varför det är så. The Id är i mina öron egentligen inte en speciellt mycket sämre skiva än On How Life Is. Men det beror förmodligen mest på att jag inte tyckte att den skivan heller var bra. Förutom fantastiska Do Something tyckte jag att den var rätt trist. Och att Do Something var så bra berodde mest på att Macy snodde refrängen rakt av från Outkasts ännu mer fantastiska Git Up, Git Out.

Den stora skillnaden den här gången är förmodligen att Macy läst alldeles för mycket Freud. Så pass att hon döpt hela skivan efter hans undermedvetna det.

Det brukar sällan vara ett kvalitetstecken när artister snöar in sig på new age eller psykologi. Bra musik skapas inte i en terapisoffa. Möjligen SOM terapi, men inte i en påkostad hjärnskrynklarsession.

Det stora problemet med The Id är inte att den är tråkig, som fallet var med On How Life Is, utan snarare att Macy försökt för mycket. Flera gånger är hon nära att få till en intensiv soulrökare eller ett intensivt discomonster, men hon trillar på klänningen precis före målsnöret.

Relating To A Psychopath (hon har i alla fall känsla för låttitlar) får mig att tänka på Curtis Mayfield, men utan hans prozacladdade kärlek till musiken och livet. Sexual Revolution är precis lika misslyckad disco som när Jamiroquai försöker göra den. Don’t Come Around med gästsång av Sunshine Anderson är trist orgelsoul. Så fortsätter det.

Med gästartister som Slick Rick, Erykah Badu, Sunshine Anderson, Angie Stone och Mos Def borde det här ha blivit hur bra som helst. Nu slarvas även deras insatser bort. Mest lyckat blir det i Slick Rick-spåret Hey Young World part 2 som påminner om Jay-Z:s Hard Knock Life med sin barnkör.

Men det finns spår som faktiskt lyfter sig över den jämntjocka röran. Boo är en gullig sak och Gimme All Your Lovin’ Or I Will Kill You är riktigt bra Okayplayer-funk och en av årets bästa låttitlar.

Det finns säkert flera som kommer att köpa The Id. Och faktiskt tycka om den.

Men själv kommer jag nog att ta en paus från Macy ett tag.